
Samefolket nr 5, maj 1998 Visst ska vi ha vargar i Sverige! Att ha en livskraftig vargstam i Sverige är ingen utopi. Det kommer inte an på vargarna om det ska bli verklighet, utan på oss människor. Det är vi som måste förändra vår gamla nedärvda negativa inställning till vargen och lära oss att acceptera den i vår omedelbara närhet. Vargen ska inte behöva bli förvisad till de otillgängligaste och mest glesbefolkade delarna av landet. Den måste få möjlighet att etablera sig i sitt gamla utbredningsområde i södra och mellersta Sverige. Vi ser från andra delar av världen hur vargen anpassat sig till det moderna samhället och till stadsmiljö. Senast nu i vår kunde vi på TV se hur vargar nattetid smög omkring i städer i Rumänien. Vargen är den av de fyra stora som bäst lämpar sig att ha i de mer tätbefolkade områdena i Sverige. Även det faktum att många av vargens bytesdjur återfinns i städernas och tätorternas omedelbara närhet talar för att det är möjligt att här ha en livskraftig vargstam. Rådjur, rävar, grävlingar, harar och ett stort antal fåglar har funnit sig väl tillrätta i stadsmiljön. I omgivningarna finns också älg och hjort. De flesta förespråkare för vargen finns också i storstadsområdena. Då bör det vara naturligt att det är där vargen ska finnas, där den dessutom kan känna sig välkomnad av människorna. Den tamboskap som finns är redan instängslad och kan med lite kompletterande elstängsel göras oåtkomlig för vargar. Sällskapsdjur i form av hundar och katter ska ändå hållas under uppsikt och bör inte vara ett större problem för stadsborna än för glesbygdsborna. Inte heller finns det anledning att befara att vargar hellre skulle gå till angrepp mot stadsbor än mot glesbygdsbor. Är de ofarliga mot människor så är de. Rättvis fördelning av rovdjuren Förslaget kan vid en första anblick tyckas vara kontroversiellt. Sett i ett lite vidare perspektiv så är det emellertid både möjligt och rättvist. Om vi utgår från Bernkonventionen och EU:s habitatsdirektiv, där det sägs att varje land ska ta ansvar för de enskilda djurarterna, så måste Sverige ses som en helhet. Det går inte att hävda att rovdjuren bara ska finnas i renskötselområdet och i de mest glesbefolkade delarna av landet. Rovdjursförvaltningen är något vi alla måste ta ansvar för. I det fallet är Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för lodjur helt riktigt. En fördubbling av lostammen till 3000 djur ska ske i södra Svealands och Götalands skogsbygder. Lodjuret är ett utpräglad skogsdjur och har först i modern tid kommit upp till fjälltrakterna. Den är duktig på att jaga de bytesdjur som finns i södra och mellersta Sverige och bör klara sig väl i den miljön. Den är också helt ofarlig för människan. Björnen återfinns i skogsområdena från Dalarna och norrut. Det har från många delar av världen visat sig vara olämpligt med björnar i tätbefolkade områden. De tenderar lätt att bli aggresiva soptunnebjörnar som kan vara farliga. En viss utökning av björnstammen söderut inom skogsområdena bör vara möjlig. Björnar som söker sig till bebyggelse bör avlivas. Orealistiskt fördubbla järvstammen Järven däremot är ett utpräglat fjäll och fjällskogsdjur. Därmed får vi som bor och verkar i järvens naturliga miljö också ta huvudansvaret för den arten. Om Naturvårdsverkets förslag att fördubbla järvstammen ska gå att genomföra är mera tveksamt. Det skulle i princip innebära att alla övriga rovdjur skall förvisas från renskötselområdet om Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma förslag till ersättningssystem för rovdjursskador på renar ska efterlevas. 600 järvar innebär ca. 150 föryngringar som ska ersättas med värdet av 200 renar per föryngring. Totalt blir det 30 000 ersatta renar. Det överskrider den för landets samebyar föreslagna högsta toleransnivån på 28 000 ersatta renar vid ett totalt renantal i Sverige på 280 000 renar. Därmed är också Naturvårdsverkets ambitionsnivå vad gäller järv orealistiskt om inte järvar börjar kolonisera skogsmarker utanför renskötselområdet. Vargsafari i Humlegården Jag konstaterar därmed att vi i Sverige ska ta ett gemensamt ansvar för de fyra stora rovdjuren och då ankommer det på de mest befolkningstäta delarna av Sverige att ansvara för vargen. Vargen har bäst förutsättning av de fyra stora att klara sig nära människan. Historiskt sett är det också korrekt. Författaren Lars Widding har i Årstafruns dagbok skrivit om vargarnas framfart i Stockholms omedelbara närhet. På Nordiska museets utställning om varg i höstas fanns en uppstoppad varg som skjutits på Djurgården . I modern tid har vargar uppträtt i både Göteborg och i Skåne. Renskötselområdet undantaget så är det 60 % av Sverige som står till vargarnas förfogande. Det största hotet mot dem är trafiken. För att inte riskera att de blir överkörda vore det lämpligt att i vart fall nattetid sänka högsta tillåtna hastighet med 20-30 km/timme. Så sker i andra delar av världen, till exempel i Kanada med hänsyn till viltet. På köpet skulle vi få en mycket säkrare trafikmiljö. Många kommer säkert att protestera både mot vargar i stad och mot sänkta hastigheter. Men, ska vi ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren, får vi alla lov att offra lite. Vargar i städer kan inte vara farligare än vargar i glesbygd för vare sig barn eller vuxna. Individer som får ett onormalt beteende kan säkert Naturvårdsverket medge skyddsjakt på, bara det finns nog många ynglande par. Och tänk er vad häftigt att fara på guidad vargsafari på Djurgården och i Humlegården. Vilken turistattraktion! Olof T Johansson

Samefolket nr 5, maj 1998

Visst ska vi ha vargar i Sverige!

Att ha en livskraftig vargstam i Sverige är ingen utopi. Det kommer inte an på vargarna om det ska bli verklighet, utan på oss människor. Det är vi som måste förändra vår gamla nedärvda negativa inställning till vargen och lära oss att acceptera den i vår omedelbara närhet. Vargen ska inte behöva bli förvisad till de otillgängligaste och mest glesbefolkade delarna av landet. Den måste få möjlighet att etablera sig i sitt gamla utbredningsområde i södra och mellersta Sverige.

Vi ser från andra delar av världen hur vargen anpassat sig till det moderna samhället och till stadsmiljö. Senast nu i vår kunde vi på TV se hur vargar nattetid smög omkring i städer i Rumänien. Vargen är den av de fyra stora som bäst lämpar sig att ha i de mer tätbefolkade områdena i Sverige. Även det faktum att många av vargens bytesdjur återfinns i städernas och tätorternas omedelbara närhet talar för att det är möjligt att här ha en livskraftig vargstam. Rådjur, rävar, grävlingar, harar och ett stort antal fåglar har funnit sig väl tillrätta i stadsmiljön. I omgivningarna finns också älg och hjort. De flesta förespråkare för vargen finns också i storstadsområdena. Då bör det vara naturligt att det är där vargen ska finnas, där den dessutom kan känna sig välkomnad av människorna. Den tamboskap som finns är redan instängslad och kan med lite kompletterande elstängsel göras oåtkomlig för vargar. Sällskapsdjur i form av hundar och katter ska ändå hållas under uppsikt och bör inte vara ett större problem för stadsborna än för glesbygdsborna. Inte heller finns det anledning att befara att vargar hellre skulle gå till angrepp mot stadsbor än mot glesbygdsbor. Är de ofarliga mot människor så är de.

Rättvis fördelning av rovdjuren

Förslaget kan vid en första anblick tyckas vara kontroversiellt. Sett i ett lite vidare perspektiv så är det emellertid både möjligt och rättvist. Om vi utgår från Bernkonventionen och EU:s habitatsdirektiv, där det sägs att varje land ska ta ansvar för de enskilda djurarterna, så måste Sverige ses som en helhet. Det går inte att hävda att rovdjuren bara ska finnas i renskötselområdet och i de mest glesbefolkade delarna av landet. Rovdjursförvaltningen är något vi alla måste ta ansvar för. I det fallet är Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för lodjur helt riktigt. En fördubbling av lostammen till 3000 djur ska ske i södra Svealands och Götalands skogsbygder. Lodjuret är ett utpräglad skogsdjur och har först i modern tid kommit upp till fjälltrakterna. Den är duktig på att jaga de bytesdjur som finns i södra och mellersta Sverige och bör klara sig väl i den miljön. Den är också helt ofarlig för människan. Björnen återfinns i skogsområdena från Dalarna och norrut. Det har från många delar av världen visat sig vara olämpligt med björnar i tätbefolkade områden. De tenderar lätt att bli aggresiva soptunnebjörnar som kan vara farliga. En viss utökning av björnstammen söderut inom skogsområdena bör vara möjlig. Björnar som söker sig till bebyggelse bör avlivas.

Orealistiskt fördubbla järvstammen

Järven däremot är ett utpräglat fjäll och fjällskogsdjur. Därmed får vi som bor och verkar i järvens naturliga miljö också ta huvudansvaret för den arten. Om Naturvårdsverkets förslag att fördubbla järvstammen ska gå att genomföra är mera tveksamt. Det skulle i princip innebära att alla övriga rovdjur skall förvisas från renskötselområdet om Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma förslag till ersättningssystem för rovdjursskador på renar ska efterlevas. 600 järvar innebär ca. 150 föryngringar som ska ersättas med värdet av 200 renar per föryngring. Totalt blir det 30 000 ersatta renar. Det överskrider den för landets samebyar föreslagna högsta toleransnivån på 28 000 ersatta renar vid ett totalt renantal i Sverige på 280 000 renar. Därmed är också Naturvårdsverkets ambitionsnivå vad gäller järv orealistiskt om inte järvar börjar kolonisera skogsmarker utanför renskötselområdet.

Vargsafari i Humlegården

Jag konstaterar därmed att vi i Sverige ska ta ett gemensamt ansvar för de fyra stora rovdjuren och då ankommer det på de mest befolkningstäta delarna av Sverige att ansvara för vargen. Vargen har bäst förutsättning av de fyra stora att klara sig nära människan. Historiskt sett är det också korrekt. Författaren Lars Widding har i Årstafruns dagbok skrivit om vargarnas framfart i Stockholms omedelbara närhet. På Nordiska museets utställning om varg i höstas fanns en uppstoppad varg som skjutits på Djurgården . I modern tid har vargar uppträtt i både Göteborg och i Skåne. Renskötselområdet undantaget så är det 60 % av Sverige som står till vargarnas förfogande. Det största hotet mot dem är trafiken. För att inte riskera att de blir överkörda vore det lämpligt att i vart fall nattetid sänka högsta tillåtna hastighet med 20-30 km/timme. Så sker i andra delar av världen, till exempel i Kanada med hänsyn till viltet. På köpet skulle vi få en mycket säkrare trafikmiljö. Många kommer säkert att protestera både mot vargar i stad och mot sänkta hastigheter. Men, ska vi ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren, får vi alla lov att offra lite. Vargar i städer kan inte vara farligare än vargar i glesbygd för vare sig barn eller vuxna. Individer som får ett onormalt beteende kan säkert Naturvårdsverket medge skyddsjakt på, bara det finns nog många ynglande par. Och tänk er vad häftigt att fara på guidad vargsafari på Djurgården och i Humlegården. Vilken turistattraktion!

Olof T Johansson

Framsida Till sidan med krönikor