
Samefolket, december 1997 Regeringen i Samepolitiskt vägval Demokrati är ingen självklarhet inte ens i Sverige. Demokrati förpliktar majoriteten att lyssna på och ta hänsyn till minoriteter. Sverige har därvidlag misslyckats i sitt förhållande till samerna men har nu en möjlighet att bättra sig. I dagarna tar regeringen ett nytt beslut i den så omdiskuterade frågan rörande den fria småviltjakten och det fria fisket på samernas traditionella områden. Beslutets utformning kommer att få stor betydelse för de fortsatta relationerna mellan Sverige och samerna. . Svensk samepolitik har under senare år byggt mer på konfrontation än samförstånd. Den enskilt största anledningen till denna konfrontationspolitik var den av riksdagen 15 december 1992 beslutade förändringen av småviltjakten och fisket på samernas traditionella marker. Övriga ingredienser är bland annat bristen på rovdjurspolitik, motviljan att underteckna ILO konvention 169 och Assi _Domäns försäljning av samisk mark. Vare sig regeringen eller riksdagen lyssnade på samerna innan beslutet om att införa den fria småviltjakten och fria fisket på samernas traditionella marker. Strax innan beslutet togs i riksdagen skrev Sverige under Riodeklarationen, Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald. I Riodeklarationens princip nr 22 och i kapitel 26 i Agenda 21 framhålls vikten av att regeringar erkänner och stärker ursprungsbefolkningars och deras samhällens roll, samt att deras områden bör skyddas från verksamhet som inte är miljöanpassad eller som de berörda människorna betraktar som socialt och kulturellt olämpligt. Ratificeringen av Riodeklarationen, Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald ansåg Sverige uppenbarligen inte vara förpliktigande i de delar som rör landets urbefolkning. Det samiska missnöjet med Sveriges samepolitik har tagit sig uttryck bland annat genom att offentligt bränna den proposition där småviltjakt- och fiskebeslutet ingick. Den fria småviltjakten påbörjades den 25 augusti 1993 och dagen efter (!) inrättades Sametinget. Sametingets första beslut blev ett fördömande av den fria småviltjakten och det fria fisket i fjällen. Hungerstrejk, vägblockader, demonstrationer i Stockholm, vitbok om hur beslutet manipulerades fram och lokala konfrontationer med jägare är exempel på vad som sedan har skett. Demokratirådets kraftiga kritik mot småviltjaktbeslutet i sin rapport 1996 understryker ytterligare att beslutet inte togs på ett demokratiskt riktigt sätt. För att lugna ner samernas upprörda känslor lovade först moderate sameministern Per Unkel och sedan dito socialdemokratiska Margareta Winberg att det bara var fråga om en provverksamhet som sedan skulle utvärderas. Det har nu gått fem jaktsäsonger utan någon ändring trots att två av regeringen begärda utvärderingar gjorts. Den senaste överlämnades till nuvarande sameminister Annika Åhnberg för över ett och ett halvt år sedan. Bägge utvärderingarna innehåller en svidande kritik mot hur naturvårds- och rennäringsintressena blivit åsidosatta. Behovet av att på ett odemokratiskt sätt öppna samernas marker för fler jägare och fiskare förelåg inte heller. Samebyarna hade själva, genom egna jakt- och fiskeföreningar, börjat utveckla småviltjakten och fisket som välkomna och välbehövliga binäringar. Genom riksdagsbeslutet förbjöds samerna fortsätta med denna lokalt utvecklade och styrda verksamhet. Till skillnad från den av staten införda fria småviltjakten och fisket tog det samiska alternativet verklig hänsyn till naturvården, renskötseln och det rörliga friluftslivet. Det samiska alternativet finns redovisat till regeringen. Under i stort sett hela 1900-talet har det pågått offentliga utredningar om de samiska frågorna. Det tragiska är att så få av utredningarna lett till några konkreta förbättringar för samerna. Den senaste av de stora utredningarna, Samerättsutredningen, utmynnade till exempel i den proposition där samerna förlorade kontrollen över småviltjakten och fisket. Andra samiska frågor som dragits i politisk långbänk är rovdjursfrågan, ILO konvention 169 och rennäringens ekonomiska förutsättningar. De frågorna har nu satts under nya utredningar på ett traditionellt svenskt vis, ett sätt som tystar kritiken men förhalar frågorna. Regeringen har nu ett utsökt tillfälle att ändra inriktning på den svenska samepolitiken när beslutet om den framtida småviltjakten och fisket skall tas i dagarna. Alla sakargument för en förändring finns i den digra utvärdering som överlämnades till regeringen av Naturvårdsverket, Jordbruksverket och Sametinget i april 1996. De negativa effekterna på såväl renskötseln som naturvården, omständiga och kostsamma administrationen och hatfyllda motsättningar mellan jägare och renskötare räcker väl till som skäl för att riva upp beslutet i sin grund. Statens ensidigt deklarerade och mycket diskutabla dubbla jakträtt vilket är en grund för införandet av den fria småviltjakten ytterligare stärker detta. En ny inriktning på den svenska samepolitiken vore att med det av samerna presenterade alternativet till upplåtelsesystem för småviltjakt och fiske som grund sätta sig ner och diskutera fram en lösning. Det samiska alternativet bygger på att samebyarna själva upplåter småviltjakt och fiske under kontrollerade former som tar hänsyn till renskötseln, naturvården och det rörliga friluftslivet. Jägarna och fiskarna tas då omhand av samebyarna som deras gäster i stället för att som nu ses som ovälkomna intränglingar på samernas marker. Genom att ta till sig det samiska alternativet följer Sverige också Riodeklarationen, Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald när det gäller urfolksfrågor. Alternativet är att fortsätta köra över samerna. Det får till följd att motsättningarna upptrappas vad gäller småviltjakten och fisket i fjällen med allt vad det innebär av fortsatta demonstrationer och uppslitande konfrontationer. Blockeringar även när det gäller att lösa andra svåra frågor beträffande förvaltningen av de samiska marker som konfiskerats av svenska staten. Ytterst gäller det också Sveriges anseende i världen! Vilken väg väljer Regeringen? Olof Johansson sametingsledamot, renägare och miljödebattör

Samefolket, december 1997

Regeringen i Samepolitiskt vägval

Demokrati är ingen självklarhet inte ens i Sverige. Demokrati förpliktar majoriteten att lyssna på och ta hänsyn till minoriteter. Sverige har därvidlag misslyckats i sitt förhållande till samerna men har nu en möjlighet att bättra sig. I dagarna tar regeringen ett nytt beslut i den så omdiskuterade frågan rörande den fria småviltjakten och det fria fisket på samernas traditionella områden. Beslutets utformning kommer att få stor betydelse för de fortsatta relationerna mellan Sverige och samerna. . Svensk samepolitik har under senare år byggt mer på konfrontation än samförstånd. Den enskilt största anledningen till denna konfrontationspolitik var den av riksdagen 15 december 1992 beslutade förändringen av småviltjakten och fisket på samernas traditionella marker. Övriga ingredienser är bland annat bristen på rovdjurspolitik, motviljan att underteckna ILO konvention 169 och Assi _Domäns försäljning av samisk mark. Vare sig regeringen eller riksdagen lyssnade på samerna innan beslutet om att införa den fria småviltjakten och fria fisket på samernas traditionella marker. Strax innan beslutet togs i riksdagen skrev Sverige under Riodeklarationen, Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald. I Riodeklarationens princip nr 22 och i kapitel 26 i Agenda 21 framhålls vikten av att regeringar erkänner och stärker ursprungsbefolkningars och deras samhällens roll, samt att deras områden bör skyddas från verksamhet som inte är miljöanpassad eller som de berörda människorna betraktar som socialt och kulturellt olämpligt. Ratificeringen av Riodeklarationen, Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald ansåg Sverige uppenbarligen inte vara förpliktigande i de delar som rör landets urbefolkning. Det samiska missnöjet med Sveriges samepolitik har tagit sig uttryck bland annat genom att offentligt bränna den proposition där småviltjakt- och fiskebeslutet ingick. Den fria småviltjakten påbörjades den 25 augusti 1993 och dagen efter (!) inrättades Sametinget. Sametingets första beslut blev ett fördömande av den fria småviltjakten och det fria fisket i fjällen. Hungerstrejk, vägblockader, demonstrationer i Stockholm, vitbok om hur beslutet manipulerades fram och lokala konfrontationer med jägare är exempel på vad som sedan har skett. Demokratirådets kraftiga kritik mot småviltjaktbeslutet i sin rapport 1996 understryker ytterligare att beslutet inte togs på ett demokratiskt riktigt sätt. För att lugna ner samernas upprörda känslor lovade först moderate sameministern Per Unkel och sedan dito socialdemokratiska Margareta Winberg att det bara var fråga om en provverksamhet som sedan skulle utvärderas. Det har nu gått fem jaktsäsonger utan någon ändring trots att två av regeringen begärda utvärderingar gjorts. Den senaste överlämnades till nuvarande sameminister Annika Åhnberg för över ett och ett halvt år sedan. Bägge utvärderingarna innehåller en svidande kritik mot hur naturvårds- och rennäringsintressena blivit åsidosatta. Behovet av att på ett odemokratiskt sätt öppna samernas marker för fler jägare och fiskare förelåg inte heller. Samebyarna hade själva, genom egna jakt- och fiskeföreningar, börjat utveckla småviltjakten och fisket som välkomna och välbehövliga binäringar. Genom riksdagsbeslutet förbjöds samerna fortsätta med denna lokalt utvecklade och styrda verksamhet. Till skillnad från den av staten införda fria småviltjakten och fisket tog det samiska alternativet verklig hänsyn till naturvården, renskötseln och det rörliga friluftslivet. Det samiska alternativet finns redovisat till regeringen.

Under i stort sett hela 1900-talet har det pågått offentliga utredningar om de samiska frågorna. Det tragiska är att så få av utredningarna lett till några konkreta förbättringar för samerna. Den senaste av de stora utredningarna, Samerättsutredningen, utmynnade till exempel i den proposition där samerna förlorade kontrollen över småviltjakten och fisket. Andra samiska frågor som dragits i politisk långbänk är rovdjursfrågan, ILO konvention 169 och rennäringens ekonomiska förutsättningar. De frågorna har nu satts under nya utredningar på ett traditionellt svenskt vis, ett sätt som tystar kritiken men förhalar frågorna.

Regeringen har nu ett utsökt tillfälle att ändra inriktning på den svenska samepolitiken när beslutet om den framtida småviltjakten och fisket skall tas i dagarna. Alla sakargument för en förändring finns i den digra utvärdering som överlämnades till regeringen av Naturvårdsverket, Jordbruksverket och Sametinget i april 1996. De negativa effekterna på såväl renskötseln som naturvården, omständiga och kostsamma administrationen och hatfyllda motsättningar mellan jägare och renskötare räcker väl till som skäl för att riva upp beslutet i sin grund. Statens ensidigt deklarerade och mycket diskutabla dubbla jakträtt vilket är en grund för införandet av den fria småviltjakten ytterligare stärker detta.

En ny inriktning på den svenska samepolitiken vore att med det av samerna presenterade alternativet till upplåtelsesystem för småviltjakt och fiske som grund sätta sig ner och diskutera fram en lösning. Det samiska alternativet bygger på att samebyarna själva upplåter småviltjakt och fiske under kontrollerade former som tar hänsyn till renskötseln, naturvården och det rörliga friluftslivet. Jägarna och fiskarna tas då omhand av samebyarna som deras gäster i stället för att som nu ses som ovälkomna intränglingar på samernas marker. Genom att ta till sig det samiska alternativet följer Sverige också Riodeklarationen, Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald när det gäller urfolksfrågor.

Alternativet är att fortsätta köra över samerna. Det får till följd att motsättningarna upptrappas vad gäller småviltjakten och fisket i fjällen med allt vad det innebär av fortsatta demonstrationer och uppslitande konfrontationer. Blockeringar även när det gäller att lösa andra svåra frågor beträffande förvaltningen av de samiska marker som konfiskerats av svenska staten.

Ytterst gäller det också Sveriges anseende i världen! Vilken väg väljer Regeringen?

Olof Johansson
sametingsledamot, renägare och miljödebattör

Framsida Till sidan med krönikor