Samefolket nr 4 april 2000

utbrand.jpg (17382)

Av: Olof T Johansson

Från min utsikt !

Utbrända samer

Att vara renskötare är ett fritt och obundet yrke. Du kan själv disponera din tid och får vara ute mycket. Massor av tid att jaga och fiska.

Så skulle det kunna se ut i en platsannons för renskötare. Verkligheten är dock i dag en helt annan. I alla fall för ordföranden i samebyar och även för många av de övriga renägarna. I denna krönika tänker jag därför ägna mig åt att klaga. Att klaga är populärt. Det är något vi alla utvecklat en mästerlig färdighet i. Inte minst vi samer.

Vi klagar på allt och blir aldrig nöjda. Åtminstone sett ur ett svenskt perspektiv. Men nu tappade jag tråden. Det var utbrändhet det skulle handla om. Modeordet för dagen. Jag oroas allt mer över de tecken på utbrändhet som jag ser hos mina kolleger. Även hos mig själv måste jag tillstå. Varför har det blivit så?

Samebyns nya roll

Samebyn idag har en mycket större roll i samhällsplaneringen än för bara några år sedan. Tidigare blev vi så gott som alltid överkörda och fick inte komma till tals i frågor som berörde oss och vårt land. I dag blir vi fortfarande överkörda men först efter att vi blivit hörda. En liten förbättring således.

Vi har själva krävt att få vara med och då är det bara att ställa upp på alla möten, skriva remissvar och yttra oss i alla de ärenden som hamnar på vårt bord. Eller snarare på ordförandens bord. Och där växer högarna av ärenden för varje dag. Samtidigt blir filofaxen fylld av inplanerade möten som gör att det där med renskötsel, jakt och fiske bara är att glömma.

Ordföranden som företagsledare

Om samebyns roll förändrats så har ordförandens roll gjort det i än högre grad. Fram till 1971 var vi vana vid att ha en byordningsman som var underställd lappfogden. Därefter har vi haft begreppet samebyordförande som i sin roll till att börja med var ungefär densamma som den gamla ordningsmannens. Det vill säga att leda och planera renskötseln.
I dag ställs det helt nya krav på ordföranden. Det externa arbetet har blivit allt mer betydande. Som ordförande förväntas du representera byn utåt i massmedia, försvara de samiska rättigheterna gentemot exploatörer och i domstol. Närvara på samrådsmöten av olika slag. Du ska läsa igenom och ha synpunkter på utredningar som berör det samiska området. ILO- , Rovdjurs-, Vindkraftsutredningarna är bara några exempel. Sedan gäller det också att informera inåt till de egna medlemmarna.

Vid konflikter inom samebyn har ordföranden också en avgörande roll att hitta lösningar som alla kan ställa upp på. Problemet är att vi inte är utbildade till att vara företagsledare. Ordföranden är inte värvad, eller anställd för att han besitter de kvalifikationer som behövs. Ordföranden är vald bland de samebymedlemmar som finns att tillgå. Ändå ställs idag krav på ordföranden som om han eller hon vore ett proffs i stil med stora företags ledare.

Utbränd

Det gäller naturligtvis att delegera arbetsuppgifterna. Men vad gör man när det inte finns någon att delegera till? När alla andra vägrar eller anser sig inte ha tid. Jo, då måste man själv ställa upp därför att det förväntas av ordföranden. Därmed far man runt som en skållad råtta på alla möten, sitter uppe på nätterna och skriver yttranden och läser utredningar till morgonkaffet. Familjen om man har en sådan kommer i andra hand och det egna renskötselföretaget i tredje.

Risken är stor att man bränner ut sig, känner sig otillräcklig och inte gör ett bra jobb. Till slut öppnar man inte posten, vill knappt svara i telefon, glömmer bort möten, får svårt att sova, blir vresig och tappar lätt humöret.

Vad att göra?

Det är en rad av åtgärder som vi kan vidta för att bryta den onda cirkeln. Inom samebyarna måste fler känna sitt ansvar. Ordföranden kan inte fortsätta med att vara mångsysslare. Frågorna är nu många gånger så komplicerade att en specialisering måste till.
En utbildning i företagsledande för ordförandena med inkluderad konflikthantering. Möjlighet för samebyarna att förbättra sin ekonomi så att de kan anställa personal för administrationen. Utveckling av gemensamma samebykanslier för administrationen vore en bra avlastning.

Listan kan göras lång. Problemet är att omsätta teori till praktik. Och något måste hända snabbt. Att bara byta ordförande vart efter de bränner ut sig är ingen lösning även om det kortsiktigt är det enklaste.

brinner.jpg (14824 bytes)

Ett samhällsproblem

Utbrändhet är på väg att bli en folksjukdom. Vad det egentligen handlar om är att ett för litet antal personer ska utföra ett ökande antal uppgifter med minskande resurser. Då spelar det ingen roll om man är samebyordförande, sjukvårdare, politiker eller något annat. Vi samer som lär ska vara ett folk som "lever nära naturen" borde inte behöva dras in i det moderna samhällets destruktiva livsmönster.

Vi lever bara ett liv och då borde vi unna oss att njuta av det. Därför knäpper jag nu av datorn, stänger av telefonsvararen, låter posten vara oöppnad och tar skidorna till en liten fjällsjö för att där njuta av vårens ankomst. Filofaxen blir bra att tända upp kaffeelden med!

Glöm inte bort att leva ni också.

Framsida | Till sidan med krönikor