ЕЕ..ser jag en mörk tid närma sig

Svegs Tingsrätt har anmodat Tåssåsens sameby att senast den 13 oktober inkomma med de bevis vi önskar åberopa angående rätten till renbete i Rätanområdet.

Det är inte det lättaste. Vi har inte råd att använda oss av advokater i det här målet. Vi kan inte presentera sådana skriftliga bevis på att vi kontinuerligt använt oss av de omstämda markerna att vi kan förvänta oss att vinna.

Vi har inte heller råd att lägga oss och medge talan, för då blir vi omedelbart utan en väsentlig del av samebyns viktigaste vinterbete. Det skulle dessutom sannolikt medföra, att intilliggande markägare skulle stämma oss. Hur vi än gör så är vi förlorare.
Det gör mig inte mindre frustrerad att många av mina kolleger fäster sitt hopp till att "staten" detta abstrakta kollektiv, ska träda in som den räddande ängeln.

Rättvisa på vems vilkor?

Rättvisa ska skipas på svenska vilkor. Självklart, för det är ju svenskar som skrivit de lagar som den svenska domstolen ska döma efter. Där har vi samer inte haft någon möjlighet till inflytande. Likadant är det för andra ursprungsfolk runt hela jorden. Det är erövrarna, kolonisatörerna som skapar lagar som passar dem. Ursprungsfolken får vika.

Varför skulle det vara annorlunda i det "demokratiska" Sverige? Det passar att visa upp oss som exotiska inslag för utländska gäster, men när det gäller att fatta beslut som skulle kunna gynna oss samer då är våra ärade svenska politiker så rädda om sina röststarka väljargrupper att de inte törs gå oss till mötes. Se bara hur småviltjaktfrågan hanterats. Och hur ILO-frågan kommer att hanteras. Den kommer att sjabblas bort eller forträtta utredas tills den är inaktuell.

Samerna, det utredda folket

Jag har i sommar roat mig under regniga dagar (vilket det varit ett antal) med att läsa gamla offentliga utredningar om oss samer. Roade mig också med att försöka sammanställa hur många och vilka de är. Hitintills har jag hittad 42 utredningar som direkt berör oss samt ett 10-tal som indirekt berör oss. Listan är långt ifrån fullständig än, så jag får återkomma till den vid ett senare tillfälle.
Det som är påfallande är hur mycket som har utretts och så lite resultat det blivit av alla utredningar. Verkligen något för våra svenska politiker att tänka på innan de tillsätter någon ny.

1929 års byordning

Visste ni att samebyarna i Jämtlands och Kopparbergs län vid vite var tvungna att senast den 15 november vara stadda på flyttning till sina vinterbetesland utanför renbetesfjällen? Så var det i alla fall enligt 1929 års byordning som gällde mellan 1929 och 1946. Märkligt med tanke på att Svegs Tingsrätt i Härjedalsprocessen ansåg att det inte förelåg någon betesrätt utanför renbetesfjällen. Ordagrant står det så här i den allmänna kungörelse för Jämtlands län som efter den tidens sed skulle uppläsas i länets kyrkor:

з 2. Då god renskötsel ovillkorligen fordrar att lappby tilldelade områden i möjligaste mån sparas och ej genom betning av renar försämras eller göras obrukbara för kommande tiders renskötare, skola lapparna senast den 15 november vara stadda på flyttning till sina vinterbetesland utanför renbetesfjällen.
з16. Det åligger varje lappbys medlemmar att ställa sig i förestående byordning meddelade föreskrifter till noggrann efterrättelse vid vite i fall som i 2, 3, 5, och 12 зз sägs av 50 till 500 kronor.

Tyvärr har den här byordningen ej kommit till användning som bevis i Härjedalsprocessen. Vi har missat den. Annars borde den varit ett starkt dokument, då den visar att en svensk myndighet faktiskt vid vite ålade samerna att hålla sig utanför renbetesfjällen under vintern.
Byordningen innehåller en rad andra pekpinnar för hur vi skulle sköta våra renar som till exempel att "Renvaktare må icke hava sin bostad på längre avstånd från hjorden än 6 kilometer." Tänk er den skrivningen för svenska arbetare. Eller för långpendlande direktörer idag.

Vinterbetesrätten

När jag läser rennäringslagarna som gällt och gäller samt de utredningar som handlar om renbetesmarkerna kan jag inte komma ifrån tanken, att det inte är en tillfällighet, att vinterbetesmarkerna ej gränsbestämts. Det måste varit lagstiftarnas mening att samen är i sin fulla rätt att för sina renar söka sig bra bete där det finns. För om vi återkommande betat exakt samma trakter varje år under sådan tid som Svegs Tingsrätt i Härjedalsprocessen menar att vi skulle göra för att erhålla sedvanerätt, då skulle lavmarkerna varit utbetade sedan länge.

Ett nomadiserande folks rotationsbete skapar inte den kontinuitet som dagens domstol kräver. Jag tror därför inte på rättvisa för oss samer i svensk domstol. Möjligen när frågan lyfts utanför landet till Europadomstol. Jag tror inte heller på en vilja från svenska politiker för att lösa frågan. De kommer att låta "utreda" frågan tills vi inte finns mera. Antingen genom ekonomisk ruin eller genom domstolsbeslut.

Fornminnen

MenЕ.vad ska de då visa upp för sina utländska kolleger som kommer på besök. Kanske ett gäng statsanställda samer som i inhägnade reservat kan visa upp utfordrade renar. Som ett slags levande fornminnen från en kultur som inte platsade i det moderna samhället. Låt oss hoppas att jag har fel. Att det bara är nu i mina dystraste stunder, plitande på vår bevisning, som jag ser denna mörka framtid.

Framsida Till sidan med krönikor