Samefolket nr 5, maj 1999
Av: Olof T Johansson
Från min insikt
Tankar från ett slutet rum.
Det bankar hårt på dörren. Klockan är sju på morgonen torsdagen den 25 mars och jag har på natten kommit tillbaka till Sverige från en tvåveckors informationsresa i Europa.
Sömndrucken ragglar jag upp och frågar vem det är. -Det är polisen, öppna vi vill prata med Dig. Jaha, polisen tänker jag och vad i all världen vill de så här på morgonen. Jag öppnar och in kommer fem bastanta civilklädda poliser.
-Vi vill att du följer med oss till stationen för ett samtal, säger den största av dem som verkar föra befälet. Jag får också reda på att det ska företas husrannsakan dels i lägenheten och dels i mitt hus i Glen. Jag frågar vad det som är på gång och får till svar att jag ska få reda på det på stationen.
Anhållen
Så åkte vi då ner på stationen. Där blev jag inskriven, avplockad skor, livrem, klocka och kroppsvisiterad. Blev upplyst om att jag var anhållen i min frånvaro sedan någon vecka och därefter låstes jag in i ett slutet rum. 3x2 meter, kala vita väggar, en väggfast brits och ett väggfast bord. Inget mer. Ett ljusschakt i taket släppte in lite dagsljus. Vad gjorde jag då? Tro det eller ej, men jag lade mig och sov! Jag var fortfarande som i ett drömtillstånd och hade inte vaknat till ordentligt. Och så mycket annat fanns inte att göra….Några timmar senare väcktes jag och fördes till ett första förhör. Där lästes anklagelsen mot mig upp:
"Johansson är på sannolika skäl misstänkt för grovt sabotage genom att han ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan/andra vid något tillfälle under tiden 25 augusti - 14 september 1998 genomfört sprängattentat mot kraftledningar i Skyttmon i Ragunda kommun".
Jag fick också reda på att:
"För brottet är inte stadgat lindrigare straff än fängelse i två år och högst livstid". Jag förnekade gärningen och därmed var förhöret avslutat.
Det slutna rummet
Åter i det slutna rummet började tankarna mala. Nu hade jag vaknat upp ur det drömlika tillståndet och insåg att jag faktiskt satt anhållen för ett brott som kunde ge livstids fängelse. Jag förstod att nyheten nu skulle sprida sig som en löpeld och började oroa mig för hur mina nära och kära skulle klara det här.För min egen del var jag konstigt nog inte orolig. Jag satt där jag satt och kunde inte påverka min situation. Förstod att det här nog skulle ta lite tid att reda ut och att jag inte skulle komma därifrån på några dagar. Bestämde mig för att inte tänka så långt framåt i tiden och att ta en dag i sänder. Och att inte grubbla på vad som föranlett ett gripande av mig. Att ta det hela som en nyttig erfarenhet och inte börja "klättra på väggarna". Tids nog skulle jag nog få reda på alla fakta. I stället gällde det att få tiden att gå. Jag bad att få låna några böcker, att få dagstidningar från den gångna veckan och ett block att skriva på.
Kallades upp till ytterligare ett förhör på eftermiddagen. Den här gången tog det tjugo minuter och frågorna rörde vad jag gjort vid olika datum under augusti - november förra hösten. Jag kunde bara svara att jag inte mindes. För vem minns var man befanns sig eller gjorde ett visst datum ett halvt år tillbaka i tiden? Inte då jag. Så det var ett lätt förhör.
Efter häktningsförhandlingen på fredagen hade jag i alla fall en tidsram att rätta mig efter. Jag var nu häktad och åtal skulle väckas senast den 9 april. Dessutom var jag belagd med restriktioner och skulle hållas isolerad. Jag hade också fått klart för mig vilken mediauppmärksamhet det blivit kring mitt fall.
Tillbaka i det slutna rummet väntade en glad överraskning. Några goda vänner hade köpt en freestyle med radio till mig och lämnat ner tillsammans med ett antal musikkasetter. Åklagaren hade gett tillstånd till det och jag behövde inte längre känna mig så isolerad från omvärlden. Det var dessutom skönt att på natten kunna sätta på den för att slippa höra mina rumsgrannars abstinensvrål.
Kondoleanser
Nu började hälsningar från omvärlden att nå fram till mig. Inlämnade vykort, fax, telegram och telefonhälsningar strömmade in. Det hjälpte mig att göra det lite hemtrevligare i cellen. Jag insåg hur mycket det betyder att ha något trevligt att fästa blicken på. Med avsaknad av fönster var vackra vykort mycket tacksamt att vila blicken på.Mina tankar gick till alla dem som hörde av sig. Jag kände mig så rörd varje gång det knackade på dörren och fångvaktarna kom med något nytt meddelande. Vad skönt att ändå vara ihågkommen. Och vad synd om alla dem som hamnar i en liknande situation och är utan en sådan vänkrets som jag uppenbarligen har.
Jag tänkte där jag låg i det slutna rummet, att det på något sätt var som att uppleva min egen begravning. Att ligga där i en sarkofag och lyssna till hur omvärlden talar vackert om mig, sänder kondoleanstelegram, utan möjlighet för mig att själv kunna meddela mig. Bilden förstärktes när jag lyssnade på radion där det talades OM mig, som om jag vore borta för evigt. Men på sätt och vis var det trevligt att få ta del av så många positiva kommentarer innan man är död.
För att få tiden att gå växlade jag mellan att läsa, skriva (krönika till Samefolket) och fundera på framtida aktioner (OBS lagliga). På det sättet hann det aldrig bli långsamt. Jag funderade också på hur jag skulle möta pressen när jag väl kom ut. Jag ville göra det på mina vilkor och på ett sätt som jag brukar agera. Alltså lite spektakulärt och med ett inslag av såväl humor som ironi. Därför hade jag en färdig plan att iscensätta när jag hastigt och lustigt blev släppt. Resultatet har ni sett!
