Storstadsdjungel – av människan skapad biotop
Människans påverkan på naturen är uppenbar över hela världen. Direkt
genom exploateringar och indirekt via miljöförstöring. Människan skapar
också helt nya naturtyper. Stadsmiljön är en sådan.
Många djurarter har snabbt anpassat sig till stadens för djurlivet
nya förutsättningar. För en fågel ter sig storstaden som en klippig
bergsnatur. Räven och grävlingen hittar lämpliga håligheter för sina
gryt. Blomrabatter och fruktträd är dukade matbord för hungriga rådjur.
Råttor av alla slag trivs ypperligt i avloppssystemen. Människans
anpassningsförmåga är liksom råttornas fantastisk. På samma sätt som i
den ursprungliga djungelmiljön gäller att de starkaste överlever.
Nattvandringar
I storstadsdjungeln är livet uppdelat mellan dag- och nattaktiva varelser. Den biologiska mångfalden beträffande djurlivet är många gånger större under de mörka timmarna. Då törs alla de djur fram som under dagens hektiska trafik håller sig undan. På nattliga vandringar i storstäder runt om i världen har jag mött såväl björnar som ormar och apor. Få av de dagaktiva människorna är medvetna om det rika djurlivet som nattetid omger dem.Det hemskaste och mest tragiska jag sett är de varelser som kryper fram ur skrymslen och håligheter när det glamorösa kvällslivet börjar mattas av. De rotar bland sopor och avskräde efter något ätbart. Många flockas runt snabbmatställenas sopsäckar, där halvätna hamburgare, överbliven pommes frites och kladdig räksallad blir en möjlighet att överleva i denna av människor skapade biotop. När allt ätbart tagits tillvara drar de sig tillbaka till rivningstomter, underjord och varhelst de kan finna skydd.
Det är de svagaste i samhället som vi finner här, de som inte varit starka nog att slå sig fram. Som inte varit hänsynslösa och giriga nog. Eller som förtryckts på grund av rastillhörighet. Det är människor jag talar om, inte djur.
Fattigare än fattigast
Många gånger tillhör de landets ursprungliga befolkning. De är ättlingar till det stolta inkafolket i Sydamerika, maorierna på Nya Zeeland och aboriginerna i Australien. Det är på deras ursprungliga marker råvaran till konsumtionssamhällets hamburgare betar idag, i deras före detta skogar, numera åkermark, potatisen odlas och i deras gamla fiskevatten räkorna odlas.Det behöver inte vara människor med missbruksproblem. De är bara så ofattbart fattiga att även ett skjul i stadens slumområde är en ouppnåelig dröm. Det är mödrar med småbarn, unga pojkar och flickor, utan framtid men säkert med framtidsdrömmar var och en. Det är våra bröder och systrar. Det kunde varit Du och jag!
Jag drabbas vid dessa dystra vandringar av samvetskval, att jag har det så bra. Och ändå klagar jag och strider för att vi samer ska få det ändå bättre än vad vi faktiskt har idag. Men jag tror att det är just därför det är så viktigt att vi som har det bra, vi som inte behöver kämpa för vårt dagliga bröd går i fronten för urfolkskampen. Det är vi som har tid, ekonomi och utbildning att kämpa för våra sämre lottade bröder och systrars rättigheter till det land som av hänsynslösa kolonisatörer stulits från dem. Det är förbaske mig vår skyldighet!
Föregå med gott exempel
Vi måste påverka Sveriges makthavare att föregå med gott exempel. Därför är det så viktigt nu att Sverige skriver under ILO-konventionen 169, att Skogsägarnas riksförbunds (numera en del av LRF) anti-ILO-kampanj neutraliseras, att samma förbunds, tillsammans med sina europeiska motsvarigheters, lansering av en till FSC-alternativ skogscertifiering hejdas, den så kallade PEFC, Pan Europen Forest Certifikation, vilken inte tar någon hänsyn till urfolkens rättigheter. Samt att Sverige börjar tillämpa vad man redan anslutit sig till, som exempelvis Biologisk mångfaldskonventionen och Rio-deklarationen.På så sätt kan vi medverka till att urfolkens rättigheter accepteras och respekteras i andra delar av världen, att ett modern skogsbruk ger möjlighet för urfolk att leva kvar i skogen och inte behöva flytta in till storstadens farliga djungel.
Aukland tillbaks till maorierna
En intressant process att följa är Nya Zeelands återförande av land till maorierna. Den startade för två år sedan och skall enligt regeringen vara genomförd till år 2002. Där land inte kan återföras, kompenseras maorierna med pengar. Områdena blir kollektivt ägda och självstyrda. Även en nationalpark, Mt Cook, har återförts till Ngai-Tham. Staten betalar för administrationen och har en plats i parkstyrelsen.- Ett problem för regeringen blir när staden Aukland ska återföras till den urprungliga ägaren, en maoristam. Det kommer att bli mycket dyrt, konstaterar min vän Mr Gauntlett, vilken jag nyligen träffade på en skogskonferens för urfolk i Ecuador.
- Det kommer att kosta miljarder dollar, säger han och ler förnöjt. Själv funderar jag på vad det kan komma att kosta svenska staten när Kiruna ska återlämnas till eller inlösas från samerna.
