Tåssåsens samebys inledande anförande till sakframställningen i det s.k. Rätanmålet vid Östersunds Tingsrätt den 24 maj-16 juni 2005

Inledningsvis vill samebyn framhålla att samebyn anser, att det finns en upparbetad rätt för samebyn att använda den här marken och att den rätten inte kan ifrågasättas.

I denna inledande sakframställning lyfter vi fram, några av de från samebyn åberopade, väsentligare omständigheterna.

Urfolket Samernas nära anknytning till renen är oomtvistad. Såväl de traditionella berättelserna som arkeologiska fynd och hällristningar vittnar om detta förhållande. Även i den stora mängden offentliga utredningar utgör renen och renarnas skötsel en röd tråd. Därför är det mycket märkligt att vi idag anno 2005 står inför domstol för att försvara vår rätt till att låta samebyns renar beta på enskild mark.

Denna fråga borde varit löst redan 1886 när första rennäringslagen tillkom. Fast egentligen var den redan då löst i och med formuleringen i ett bihang till riksdagens protokoll för 1886. Det är ”Särskilda utskottets utlåtande” som skriver följande:

Enklaste sättet att lösa den föreliggande uppgiften i denna del (ang. vinterbetet. Min kommentar) vore att föreskriva uppdragandet af en geografisk gränslinje för det område, hvarinom lapparne skulle ega att jemväl vintertiden ströfva omkring, vilken gränslinje det skulle vara dem förbjudet att under någon omständighet med sina renar överskrida. Under ärendets förberedande behandling har uttalats, att denna lösning vore den enda riktiga. Och jemvel inom utskottet har en sådan mening gifvit sig tillkänna. Af vad utskottet inhemtat, angående beskaffenheten af det näringsfång, hvaraf nomadlappen lefver, eller renskötseln, har emellertid Utskottet vunnit den öfvertygelse att en sådan delning af landet, äfven om den vore, hvad Utskottet betviflar, praktiskt utförbar, likväl icke skulle kunna upprätthållas och att således det dermed afsedda ändamålet skulle förfelas. Utskottet har ofvanför anfört, huru som renen har helt olika lefnadsbehof vinter och sommar, att han af naturdrift uppsöker de trakter der han år efter år vant sig att få dessa behof tillfredställda och att fjelltrakterna, som under sommaren erbjuda hvad dertill fordras, icke göra det under vintern.

Vidare skriver utskottet: I öfrigt är bekant, att då renen jagas af hunger, snöstormar eller rofdjur ingen renvaktare har makt med honom och att det till följd af allt detta det lika ofta är renen som bestämmer lappens vistelseort som tvärtom. Häraf torde det vara klart, att huru den geografiska gränsen för ett lappterritorium än blefve uppdragen, skulle likväl aldrig vinnas trygghet för att ej för lappen kunde under vintern inträda nödtvång att öfverskrida denna gräns. Ett effektivt upprätthållande af gränslinjen skulle, förutsatt att det vore möjligt, i många fall för lappen betyda undergång för hans renhjord. Tanken på en geografisk gränslinje med den betydelse förut är sagdt mellan lapparnes land och de bofastes land måste derför betecknas som absolut outförbar.

Det var alltså med omtanke om samerna och deras renars möjlighet att söka tillgängligt bete som man avstod att gränsbestämma vinterbetestrakterna. Med tanke på utgången i renbetesmålet i Härjedalen hade det nog ändå varit att föredra om riksdagen redan 1886 hade fasställt att området norr om 62:a breddgraden skulle utgöra ”lapparnes territorium” vilket hade varit föremål för en ingående diskussion i särskilda utskottet. 62:a breddgraden går i en sträckning Foskros-söder Svegssjön-Kårböle-Gnarp. Allt tal om att samebyarna i modern tid skulle ha utökat renskötselområdet faller därmed.

Samerna har följt renen under tusentals år, först som jaktbyte och sedan som tamdjur. Renen har gett samen möjlighet att bo och verka i det vi kallar Sápmi. Utan renen hade det inte varit möjligt. Renen har gett mat, kläder, redskap, husrum och transporthjälp. En genomgång av Inger Zackrissons m.fl. bok ”Möte i Gränsland” kommer att belysa den gamla tiden.

Tåssåsens samebys huvudviste Kliere, eller Glen som det kallas på svenska, ligger strategiskt till i Aråns övre dalgång. Härifrån ser man ner till vinterbetesmarkerna-lavmarkerna kring Klövsjö-Rätan, vilket inte är längre än en dagsetapp för en ren om våren. Att det var strategiskt visste samerna på ett tidigt stadium. Här kom då som nu renarna strövande under speciellt vår- och hösttid. Därför anlade man strategiskt belägna fångstgropsystem, vilka fortfarande kan beskådas av den som vandrar med öppna ögon i trakten. Det kännetecknande för dessa fångstgropsystem är att de ser lika dana ut över hela Sápmi, vilket Ernst Manker konstaterade i sina undersökningar på 1940-talet. ”Undersökningarna har visat, att gropfångsten av vildren bedrivits enligt exakt samma princip, med helt likartade anläggningar, alltifrån lapparnas yttersta områden i nordöst till den lapska utbredningens yttersta kant i sydväst.” Ett bevis så gott som något på att samerna i gammal tid funnits över hela Sápmi.

Kring Kliere och Klierejauvre (Glen och Glensjön) finns gott om bevis på att området varit bebott under mycket lång tid. Järnåldersgravar, skörbränd sten, stensatta förvaringsgropar, gamla gärdesplatser, kåtatomter m.m. Vid varje tillfälle jag själv gått ut i området med ”kulturglasögonen” på har jag funnit ej tidigare registrerade kulturlämningar som fångstgropar, kåtatomter, stensatta förvaringsgropar och järnåldersgravar. Det visar på hur lite som egentligen blivit undersökt om den äldre historien i området. Utnyttjandet för fäboddrift utgör en mycket kort parentes i områdets historia, men finns till skillnad från den samiska närvaron dokumenterad i mängder av handlingar ingivna i detta mål.

Frånvaron av skriftlig dokumentation har visat sig vara ett problem för samebyarna i hitintills varande rättsprocesser. Svensk rättstradition bygger, när det gäller fastighetsrättsliga tvister, på skriftlig dokumentation. Det är omöjligt att svara upp mot, för ett folk vars kunskaper bygger på muntlig tradition och där skriftspråket kom först under nittonhundratalet. Kontentan blir att den skriftliga dokumentationen har gjorts av andra än samerna själva och på ett språk som inte är vårt eget. Urfolkens svårigheter att kunna få sin kunskap värderad likvärdig med ”vetenskaplig” kunskap har uppmärksammats vid många internationella konferenser och har kommit till uttryck i bl.a. Konventionen om biologisk mångfald (CBD), vilken Sverige skrev under 1992 i samband med Rio-konferensen och därefter ratificerade. I kapitel 8j som handlar om urfolk sägs bl.a. att staterna skall erkänna att traditionell kunskap skall ges samma respekt som all annan kunskap. Ratificerade konventioner skall i tillämpliga delar implementeras i landets rättssystem, men frågan är om så verkligen alltid blir fallet.

I Norges Höyesteretts dom i den så kallade Selbusaken har rätten konstaterat att kraven på bevis måste anpassas till de speciella förhållanden som råder för rennäringen och deras bruk av markerna och att det inte går att utan vidare överföra vilkor som gällt för andra betesdjur. Höyesterett konstaterar också att avbrott i betet inte heller om det är av åtskillig längd är ett hinder för att erhålla betesrätt. Även om det rättsfallet är i ett angränsande land så berör det samma typ av konflikt mellan samma urfolk med samma nomadiserande näring och bofasta fastighetsägare med lagfart. Svenskt rättsväsende bör ha en internationell utblick i hur urfolks rättigheter bedöms och hanteras i domstol, i synnerhet när det gäller ett angränsande land och därmed bör domen i Selbusaken vägas in vid bedömningen av detta mål.

Samebyns uppfattning är att det i det här målet inte ska tillämpas den rättspraxis som är brukligt i mål rörande framförallt äganderätt till viss äga och bruksrätter av typen servitut. I klartext att det inte går att jämföra med att någon under lång tid tagit väg över annans mark eller innehaft brygga vid annans strand eller liknande rättsfall. Samebyn vill att rätten tar till sig vad professor Bertil Bengtsson skrivit i Svensk Juristtidning nr 1/00 angående några samerättsliga frågor:

I praktiken beror naturligtvis frågan om samernas rätt till olika områden delvis på vilka bevisregler som gäller för tvister om urminnes hävd – något som aktualiserats i de processer om renskötselrättens begränsning som pågår. Ett uttalande i motiven till 1928 års renbeteslag, som upprepats i propositionen till rennäringslagen, är att sedvanerättens tillämplighet förutsätts bli prövad av domstol på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd. Man lär av detta ha dragit slutsatsen att en ganska sträng bevisbörda ligger på samer som påstår att de sedvanemässigt brukat viss mark för bete, något som mött viss kritik från samesidan. Frågan är vilken betydelse man skall tillmäta ett sådant uttalande, som från början gjordes sedan man konstaterat att det inte gick att i lag bestämma en yttersta gräns för sedvaneområdet.

Vidare skriver Bertil Bengtsson: Över huvudtaget verkar det tveksamt, om man skall dra några paralleller från beviskravet rörande sådana rättigheter som äganderätt och servitutsrätt när man prövar bevisningen om en samebyunder årens lopp då och då använt et visst område för renbete. Det rör sig här om ett bruk som naturligen sker med vissa uppehåll, beroende på väderlek, snöförhållanden och liknande, och aldrig kan få samma stabilitet som annan markanvändning; något regelbundet brukhar inte krävts. Ännu en invändning är att beträffande samerna, med deras utpräglat muntliga kultur, det måste te sig omotiverat att lägga tonvikten vid skriftliga bevis om äldre förhållanden. Beviskravet måste rimligen, liksom i andra fall, anpassas bl.a. till möjligheten att förebringa bevisning, och här har samerna särskilda svårigheter. Och som förut framhållits blir resonemangen överhuvudtaget annorlunda när det gäller mark som samerna ostridigt en gång i tiden har brukat. Då har förvärvet redan skett, och sedan är det snarare motpartens sak att visa, att samerna visat sådan passivitet att de får anses ha gett upp sin rätt. Det krävs åtskilligt för att man skall anta något sådant – något som också HD varit inne på i skattefjällsdomen.

Samebyn kan inte annat än instämma i Bertil Bengtssons resonemang.

Samebyn kommer att genom vittnesförhör med renskötare utveckla grunderna för hur renskötsel bedrivs och hur ett fungerande rotationsbete är grunden för ett uthålligt nyttjande av betesresurserna. Med andra ord att markerna inte nyttjas kontinuerligt utifrån ett svenskt perspektiv. Samebyn åberopar här också Svensk-Norska renbeteskommissionens betänkande i dess beskrivning om renens fysiologiska behov, renens krav på betet, naturgeografiska förhållanden med geologi, jordmån, topografi, klimatpåverkan, renens flyttmönster och ingrepp i renbetet samt Rennäringen – en presentation för skogsfolk. Samebyns uppfattning är därmed att rätten till vinterbete inte bygger på 90 års bruk och inte heller upphör om den inte utövas under en period av 30 år. Samebyn anser också att ett förvärv av renbetesrätt fortgår även efter 1972, då jordabalken inte är tillämplig på en nomadiserande renskötsel.

En stor del av det material som är inlämnat i detta mål härrör sig från Skattefjällsmålet. Det målet handlade om samernas rätt till vissa renbetesfjäll och behandlade mycket perifert vinterbetesrätten. Antagligen därför har det inte utretts omfattningen av den renskötsel som pågick parallellt med den som skattelapparna bedrev och som bedrevs av ”flylappar” (också kallade flyttlappar) utan besittningsrätt till skattefjäll. I detta mål får emellertid denna renskötsel en vidare betydelse. Tyvärr är dokumentationen om dessa ”flylappar” ännu bristfälligare än den om skattelappar men inte desto mindre var den förekommande. Frånvaron av dokumentation är i sig inte något bevis utan ska ses mot bakgrund av att det inte varit aktuellt att dokumentera företeelsen närmare.

Samebyn har alltsedan första rennäringslagens ikraftträdande 1 jan 1889 bedrivit renskötsel utifrån denna och efterkommande lagar. Det innebar att samebyn fram till juni 1971 var underställd svenska myndigheters huvudmannaskap. Det var Lappfogden som hade det övergripande ansvaret för samebyns skötsel. Samebyn hade att årligen redovisa till lappfogden hur renskötseln bedrivits. Det dokumenterades i standardiserade protokoll av lappfogden på svenska.

Redovisningen över var man varit under vintern var genomgripande mycket summarisk och platshänvisningarna är sådana som hade svenska namn och var väl kända. Därvidlag går det inte att utröna den totala omfattningen av de trakter som betades.

Förutom lagen så var det kungörelser i form av byaordningar som reglerade samebyns renskötsel. I byaordningen för 1929 som gällde intill 1946, stipuleras det att samebyarna i länet var skyldiga att flytta utanför renbetesfjällen senast den 15 november varje år. Samebyn kunde annars vitesförläggas:

Jämtlands läns allmänna kungörelser nr 27 1929. Byordning för lappbyarna i Jämtlands län samt Idre lappby i Kopparbergs län.

§2. Då god renskötsel ovillkorligen fordrar att lappby tilldelade områden i möjligaste mån sparas och ej genom betning av renar försämras eller göras obrukbara för kommande tiders renskötare, skola lapparna senast den 15 november vara stadda på flyttning till sina vinterbetesland utanför renbetesfjällen.

§16. Det åligger varje lappbys medlemmar att ställa sig i förestående byordning meddelade föreskrifter till noggrann efterrättelse vid vite i fall, som i 2, 3, 5 och 12 §§ sägs,

1946 tog en ny byaordning vid med ungefär samma lydelse men tidpunkten för utflyttning var satt till sista november:

§5. 3. Lapp må ej inflytta å hösttrakterna före den 20 augusti. För vinterflyttningens förberedande skall på höstbetestrakterna hopsamling av gemensamma hjordar påbörjas senast före utgången av oktober. Skiljning till grupper om det antal renar, som högst må gemensamt föras på bete på vinterbetestrakterna, skall vara genomförd före utgången av november månad. Sedan sådan skiljning skett, skall utan dröjsmål flyttningen till vinterbeteslanden vidtagas.

6. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite.

Samebyn menar att lagstiftningen och byaordningarna samt den övervakning som lappfogden hade att göra utgör en bekräftelse på att en verklig vinterbetesrätt utanför renbetesfjällen existerade. Genom vittesförhör kommer samebyn att höra om myndigheternas syn ändrats under 1980-talet.

Slutligen kommer konventionsaspekterna i målet att belysas med rättsutlåtandet och rättsligt sakkunnigförhör med advokat Jan Södergren. Med detta vill vi visa att reglerna i den Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna även måste tillämpas redan i det inhemska rättssystemet i förevarande fall.

Jag tänker nu gå in lite närmare på hur samebyn bedriver renskötsel och för att göra det mer åskådligt så kommer jag nu att ta hjälp av bilder som illustration till vad jag berättar.

En bild lär ju säga mer än tusen ord…..

(Därefter vidtog en bildpresentation av ett år i samebyn med vinter- och vårflyttning, renskiljning, kalvmärkning o.s.v.)