
Sàpmai nr 1, 1998 Olof T Johansson besviken på rovdjurspolitiken. - Det finns ingen trovärdighet i svensk rovdjurspolitik Svenska staten har inte svarat upp mot förväntningarna med det nya ersättningssystemet som beslutades av riksdagen i december 1993 och trädde i kraft 1 januari 1996. Inte heller Naturvårdsverket har klarat av att följa det, tillsammans med Sametinget, utarbetade förslaget till utformning av det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar som presenterades i februari 1995. Endast rennäringen har tagit sin del av ansvaret och genomfört de erforderliga inventeringarna trots stora svårigheter och kostnader. Det har gått två inventeringssäsonger och utbetalats ersättning två gånger enligt det nya systemet. Allt vore gott och väl om ersättningsnivån stått i proportion till inventeringsresultaten samtidigt som beslut hade fattats beträffande decimering av rovdjuren enligt de föreslagna nivåerna för respektive sameby. Kontentan av det hela är att vi bytt ut grunderna för ersättning, från döda renar till levande rovdjur, men behåller samma summa som statligt anslag. Kritiken mot det gamla ersättningssystemet var att det inte gav full täckning för de åsamkade skadorna då mindre än en tredjedel av de rivna renarna återfanns och ersattes. Med oförändrat anslag ersätts nu varje ren med mindre än en tredjedel av det verkliga värdet och då kan med rätta det nya ersättninssystemet ifrågasättas av renägarna. I synnerhet som rovdjursantalet bara fortsätter att öka i sådan omfattning att det i flera samebyar är omöjligt att bedriva en rationell renskötsel med normala slaktuttag. Enkel matematik Med enkel matematik borde både riksdagen och regeringen kunnat räkna ut att det nya ersättningssystemet kostar mer än det gamla under förutsättning att det fanns så mycket rovdjur som renägarna befarade. Då tidigare mindre än var tredje dödad ren återfanns och det betalades ut i snitt 22 miljoner kronor per år för dessa under de tre sista åren borde anslaget i det nya systemet räknas upp minst tre gånger. 22 miljoner gånger tre blir 66 miljoner och är det minsta som borde avsatts i avvaktan på inventeringsresultat. I stället minskade regeringen anslaget till 14 miljoner vilket var både oförståeligt och opedagogiskt. Senare tvingades de plocka fram ytterligare 10 miljoner vilket bara innebar att nivån från tidigare år uppnåddes. &ARING;rets 30 miljoner kronor är fortfarande bara en tredjedel av vad som krävs för att en rimlig ersättningsnivå skall kunna upprätthållas i avvaktan på decimering av rovdjursstammen. Lurade I dagens läge kan alla inblandade parter känna sig lurade utom möjligtvis rovdjuren. Renägarna för att de vare sig fått full ersättning för skadorna eller en decimering ner till den förespeglade nivån. Naturvårdsverket, för att renägarnas uppgifter om antalet rovdjur stämde bättre än vad deras egna experter påstått, med åtföljande krav på decimering. Regeringen, för att det nya systemet inte spar pengar utan tvärtom riskerar att "ruinera" statskassan. Riksdagen känner sig lurad för att inte regeringen följt riksdagsbeslutet. Naturvänner i gemen känner sig lurade vid tanken på de stora decimeringar som måste till för att anpassa numerären till pengapåsen. Sametinget och Naturvårdsverkets gemensamma förslag till ersättningssystem var helt enkelt för bra för att vara sant. En rovdjursstam i balans med rennäringen och full ersättning för skadorna är alldeles tydligt INTE vad Sveriges politiska etablissemang eftersträvar. Ny utredning På traditionellt svenskt vis när det gäller samiska frågor så tillsätts genast en ny utredning för att förhala frågan. Denna gång en enmansutredning som till sin hjälp har en referensgrupp där förhoppningsvis även sametinget får ingå. Utredaren skall utses "någon gång vid årsskiftet" enligt de senaste uppgifterna. Uppdraget att komma med en "sammanhållen rovdjurspolitik" gavs av riksdagen till regeringen i februari 1997. Ingen brådska alltså. Med största sannolikhet kommer alla frågor beträffande rovdjuren att läggas på is "i avvaktan på pågående utredning". Den enskilde renägaren som ser sina renar ätas upp är bara att beklaga. Naturvårdsverket utvärderar Redan efter 15 månader med det nya systemet, den 3 april 1997, ger Naturvårdsverket två personer i uppdrag att utreda och utvärdera hur lodjursinventeringarna genomförts. Uppdraget går till Åke Aronsson och Olof Lidberg vilka är auktoriteter på området. I Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma förslag sägs att systemet bör utvärderas efter tre år av Naturvårdsverket, Sametinget och länsstyrelserna gemensamt. Naturvårdsverket frångår därmed den gemensamma linjen och agerar på egen hand även om uppdraget skulle redovisas skriftligen till både Sametinget och Naturvårdsverket. Kritiska synpunkter Aronsson och Lidberg har gjort en mycket noggrann genomgång av hur inventeringarna gått till och dokumenterats. De erkänner att inventeringspersonalen haft en synnerligen svår uppgift och genomfört denna på ett beundransvärt sätt. De är dock kritiska på ett antal viktiga punkter. -Dokumentationen i fält har varit bristfällig särskilt vad gäller uppgifter om vem som gjort vad, spårade sträckor och hur man i fält sökt isolera olika familjegrupper från varandra. -Ett stort antal av fältobservationerna har inte kontrollerats alls, eller kontrollerats av andra personer än länsstyrelsernas personal. -Det är oacceptabelt att samebyarnas rovdjursansvariga ska ha en kontrollfunktion genom den risk för jäv som uppstår. -Spåren har följts upp alltför korta sträckor för att säkert bestämma art och antal i gruppen. -En stor andel av observationerna har gjorts så sent på säsongen att man kommit in i den begynnande lodjursbrunsten, då även andra djur än mor-ungar går i sällskap. Risk för överskattning Sammantaget finner Aronsson och Liberg att risken för att det gjorts en överskattning av antalet familjegrupper av lo vintern 1997 är mycket stor. Det totala inventeringsresultatet var 249 familjegrupper. När de gör en mycket försiktig bedömning av materialet kommer de fram till en lägsta nivå på 138 familjegrupper. De anser själva att det verkliga antalet ligger någonstans mellan dessa två siffror. I Jämtlands län som har den högsta tätheten på lo rekommenderar Aronsson-Liberg att avskjutning medges med 225 djur. Det skall jämföras med 660 djur om man utgår från att länets inventeringsresultat är korrekta. Noteras bör i sammanhanget att Aronsson-Lidbergs resonemang helt och hållet är teoretiskt medan inventerarnas bygger på verkliga upplevelser i fält. Sammantaget ger utvärderingen ändå många konstruktiva förslag på förbättringar i inventeringsmetodik som bör tas tillvara, men det fordras att ytterligare resurser ges till såväl samebyarnas som länsstyrelsernas inventerare. Samebyarna måste också kunna kräva snabba insatser från länsstyrelsernas kontrollanter när så fordras. Tilltron till samebyarnas rovdjursansvariga måste öka. Att alltid mötas med misstro till sina uppgifter gynnar inte ett gott arbetsklimat.

Sàpmai nr 1, 1998

Olof T Johansson besviken på rovdjurspolitiken.

- Det finns ingen trovärdighet i svensk rovdjurspolitik

Svenska staten har inte svarat upp mot förväntningarna med det nya ersättningssystemet som beslutades av riksdagen i december 1993 och trädde i kraft 1 januari 1996. Inte heller Naturvårdsverket har klarat av att följa det, tillsammans med Sametinget, utarbetade förslaget till utformning av det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar som presenterades i februari 1995. Endast rennäringen har tagit sin del av ansvaret och genomfört de erforderliga inventeringarna trots stora svårigheter och kostnader.

Det har gått två inventeringssäsonger och utbetalats ersättning två gånger enligt det nya systemet. Allt vore gott och väl om ersättningsnivån stått i proportion till inventeringsresultaten samtidigt som beslut hade fattats beträffande decimering av rovdjuren enligt de föreslagna nivåerna för respektive sameby. Kontentan av det hela är att vi bytt ut grunderna för ersättning, från döda renar till levande rovdjur, men behåller samma summa som statligt anslag. Kritiken mot det gamla ersättningssystemet var att det inte gav full täckning för de åsamkade skadorna då mindre än en tredjedel av de rivna renarna återfanns och ersattes. Med oförändrat anslag ersätts nu varje ren med mindre än en tredjedel av det verkliga värdet och då kan med rätta det nya ersättninssystemet ifrågasättas av renägarna. I synnerhet som rovdjursantalet bara fortsätter att öka i sådan omfattning att det i flera samebyar är omöjligt att bedriva en rationell renskötsel med normala slaktuttag.

Enkel matematik

Med enkel matematik borde både riksdagen och regeringen kunnat räkna ut att det nya ersättningssystemet kostar mer än det gamla under förutsättning att det fanns så mycket rovdjur som renägarna befarade. Då tidigare mindre än var tredje dödad ren återfanns och det betalades ut i snitt 22 miljoner kronor per år för dessa under de tre sista åren borde anslaget i det nya systemet räknas upp minst tre gånger. 22 miljoner gånger tre blir 66 miljoner och är det minsta som borde avsatts i avvaktan på inventeringsresultat. I stället minskade regeringen anslaget till 14 miljoner vilket var både oförståeligt och opedagogiskt. Senare tvingades de plocka fram ytterligare 10 miljoner vilket bara innebar att nivån från tidigare år uppnåddes. &ARING;rets 30 miljoner kronor är fortfarande bara en tredjedel av vad som krävs för att en rimlig ersättningsnivå skall kunna upprätthållas i avvaktan på decimering av rovdjursstammen.

Lurade

I dagens läge kan alla inblandade parter känna sig lurade utom möjligtvis rovdjuren. Renägarna för att de vare sig fått full ersättning för skadorna eller en decimering ner till den förespeglade nivån. Naturvårdsverket, för att renägarnas uppgifter om antalet rovdjur stämde bättre än vad deras egna experter påstått, med åtföljande krav på decimering. Regeringen, för att det nya systemet inte spar pengar utan tvärtom riskerar att "ruinera" statskassan. Riksdagen känner sig lurad för att inte regeringen följt riksdagsbeslutet. Naturvänner i gemen känner sig lurade vid tanken på de stora decimeringar som måste till för att anpassa numerären till pengapåsen. Sametinget och Naturvårdsverkets gemensamma förslag till ersättningssystem var helt enkelt för bra för att vara sant. En rovdjursstam i balans med rennäringen och full ersättning för skadorna är alldeles tydligt INTE vad Sveriges politiska etablissemang eftersträvar.

Ny utredning

På traditionellt svenskt vis när det gäller samiska frågor så tillsätts genast en ny utredning för att förhala frågan. Denna gång en enmansutredning som till sin hjälp har en referensgrupp där förhoppningsvis även sametinget får ingå. Utredaren skall utses "någon gång vid årsskiftet" enligt de senaste uppgifterna. Uppdraget att komma med en "sammanhållen rovdjurspolitik" gavs av riksdagen till regeringen i februari 1997. Ingen brådska alltså. Med största sannolikhet kommer alla frågor beträffande rovdjuren att läggas på is "i avvaktan på pågående utredning". Den enskilde renägaren som ser sina renar ätas upp är bara att beklaga.

Naturvårdsverket utvärderar

Redan efter 15 månader med det nya systemet, den 3 april 1997, ger Naturvårdsverket två personer i uppdrag att utreda och utvärdera hur lodjursinventeringarna genomförts. Uppdraget går till Åke Aronsson och Olof Lidberg vilka är auktoriteter på området. I Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma förslag sägs att systemet bör utvärderas efter tre år av Naturvårdsverket, Sametinget och länsstyrelserna gemensamt. Naturvårdsverket frångår därmed den gemensamma linjen och agerar på egen hand även om uppdraget skulle redovisas skriftligen till både Sametinget och Naturvårdsverket.

Kritiska synpunkter

Aronsson och Lidberg har gjort en mycket noggrann genomgång av hur inventeringarna gått till och dokumenterats. De erkänner att inventeringspersonalen haft en synnerligen svår uppgift och genomfört denna på ett beundransvärt sätt. De är dock kritiska på ett antal viktiga punkter. -Dokumentationen i fält har varit bristfällig särskilt vad gäller uppgifter om vem som gjort vad, spårade sträckor och hur man i fält sökt isolera olika familjegrupper från varandra. -Ett stort antal av fältobservationerna har inte kontrollerats alls, eller kontrollerats av andra personer än länsstyrelsernas personal. -Det är oacceptabelt att samebyarnas rovdjursansvariga ska ha en kontrollfunktion genom den risk för jäv som uppstår. -Spåren har följts upp alltför korta sträckor för att säkert bestämma art och antal i gruppen. -En stor andel av observationerna har gjorts så sent på säsongen att man kommit in i den begynnande lodjursbrunsten, då även andra djur än mor-ungar går i sällskap.

Risk för överskattning

Sammantaget finner Aronsson och Liberg att risken för att det gjorts en överskattning av antalet familjegrupper av lo vintern 1997 är mycket stor. Det totala inventeringsresultatet var 249 familjegrupper. När de gör en mycket försiktig bedömning av materialet kommer de fram till en lägsta nivå på 138 familjegrupper. De anser själva att det verkliga antalet ligger någonstans mellan dessa två siffror. I Jämtlands län som har den högsta tätheten på lo rekommenderar Aronsson-Liberg att avskjutning medges med 225 djur. Det skall jämföras med 660 djur om man utgår från att länets inventeringsresultat är korrekta. Noteras bör i sammanhanget att Aronsson-Lidbergs resonemang helt och hållet är teoretiskt medan inventerarnas bygger på verkliga upplevelser i fält. Sammantaget ger utvärderingen ändå många konstruktiva förslag på förbättringar i inventeringsmetodik som bör tas tillvara, men det fordras att ytterligare resurser ges till såväl samebyarnas som länsstyrelsernas inventerare. Samebyarna måste också kunna kräva snabba insatser från länsstyrelsernas kontrollanter när så fordras. Tilltron till samebyarnas rovdjursansvariga måste öka. Att alltid mötas med misstro till sina uppgifter gynnar inte ett gott arbetsklimat.

Framsida Till sidan med krönikor