Samefolket nr 11, november 1999
Av: Olof T Johansson
Från min utsikt
Renen som kulturbärare - Eller bara ett köttdjur
Renen och samen är för evigt länkade till varandra. Renen har varit en förutsättning för att vi ska kunna bo och verka i de karga fjällområdena i Skandinavien. Samma betydelse som buffeln hade för Nordamerikas prärieindianer och sälar för Grönlands inuiter.
Ta bort våra djur och våra kulturer mister något som är oersättligt. I dag ifrågasätts rennäringens berättigande från flera håll. Renen har plötsligt blivit ett hot mot både fjäll- och skogsmark. Rennäringen påstås vara olönsam och enbart vara en köttindustri som vilken annan glesbygdsnäring som helst. Rätten att bedriva renskötsel är bara en liten exklusiv skara samer förunnat, en rätt som i sig skapar interna konflikter i det samiska samhället.
Var aktsam om renen
Historiskt sett var renens betydelse för samerna ovärderlig. Renen gav mat, kläder, transportmöjlighet och arbetsredskap till samen. Samen i sin tur skyddade renen mot rovdjur och hjälpte den att hitta bra bete.Men hur är det idag? Har kritikerna rätt i att renskötseln bara är ett yrke med köttproduktion som mål. Eller kan vi fortfarande hävda att renen och dess skötsel är en så stark del av vår kultur att den är ovärderlig.
Jag blir många gånger beklämd över hur vi själva betraktar och hanterar våra renar idag. Hur vi svär åt dem i gärdet: "Ta fast kalvjäveln där!", eller hur vi ger en ovillig ren en spark, för att den inte vill gå in i lastbilen.. Jag kan inte heller förstå de samer som utan att tveka säljer sina djur till vilthägn, där rika nöjesexekutionister får tillfredställa sitt behov av att skjuta och döda. Vi ska vara tacksamma över renen och hantera den med ödmjukhet. Det agg renar utlöser hos markägare och andra svenskar när de kommer till skogarna för sitt vinterbete är också obegripligt.
Renens roll som dragdjur håller dessutom på att uppmärksammas av andra än samer. Det är viktigt att vi själva tar tillvara den möjligheten och utvecklar det till en typiskt samisk verksamhet. Inte överlåter det till andra.
Vi måste kunna enas
Renens betydelse för samerna kommer fram i den lagstiftning som reglerar våra rättigheter. Det är snarare renen som är bärare av rättigheterna än samerna som folk. Ett faktum som utnyttjas av motstående krafter som allt mer ifrågasätter en liten klick renägande samers rättigheter över stora landområden. "Det är ju bara 900 renskötselföretag som lägger beslag på en tredjedel av Sveriges yta" är ett vanligt argument.Ett faktum som också utnyttjas av oss renägare själva, för att utestänga andra samer från "våra marker", när det gäller jakt, fiske och markupplåtelser. Det har gått så långt inom samebyarna att man ibland hellre accepterar utomstående jägare och fiskare från jordens alla hörn, än den same som inte är med i samebyn, men vill nyttja sina fäders marker. Vi är mer rädda för varandra än för storsamhällets kolonialistiska politik.
Samer utanför samebyarna å sin sida kräver rätt att få bli medlem i sameby och bedriva renskötsel, utan att tänka på hur begränsade renbetesmarkerna är. Utan att tänka på försörjningsmöjligheterna för de som idag lever på renskötsel.
Vi måste lämna det här ställningskriget om vi ska överleva som folk. Inre motsättningar är något som utnyttjas av och gynnar andra intressen. Vi måste kunna enas om de stora målen inför det nya årtusende och inte se med oro på att "andra samer ska ta ifrån mig mina rättigheter".
Om vi alla försöker att tänka oss in i varandras situation, kanske det blir lättare. Om jag som renskötare funderar över hur jag skulle vilja ha det om jag tvingades sluta med renskötsel och ägna mig åt ett annat yrke. Skulle jag vilja ge upp mina möjligheter att ha kvar en bostad i fjället, att jaga och fiska?
Kan du som står utanför samebyn idag tänka dig in i renskötarens situation när många fler vill bli medlem i samebyn?
Vårt ansvar och statens ansvar
På något sätt måste vi kunna hitta en gemensam lösning som kan accepteras av alla samer. Det måste ske i både interna processer och i statligt agerande. Ett första steg var att vi alla ställde oss bakom en ratificering av ILO-konventionen 169. Så skedde glädjande nog på senaste plenum i Sametinget.Vi måste också själva få igång den i Sametinget avstannade processen om den framtida samebyn. Ett annat är att rennäringspolitiska kommittén kommer fram med bra förslag till ny rennäringslag och att regeringen river upp beslutet om fria småviltjakten och det fria fisket.
Att Sverige sedan undertecknar ILO 169 måste vi se som självklart även om det kommer att ta tid på grund av fortsatt utredande. Då får vi vår ställning som ursprungsfolk med rätt till våra marker befäst.
Inte ett yrke
Renskötsel kan aldrig bli "bara ett yrke". Se i ett rengärde hur alla generationer finns representerade. Redan de minsta barnen har sin egen kasttöm och kniv. De lite äldre tränar flitigt på att göra som sina äldre förebilder medan de äldsta nöjer sig med att finnas där, insupande atmosfären. Talande om gamla tider. Om hur renskötseln förändrats, hängt med i tiden i stället för att bli en museal verksamhet. Barnens och de äldres deltagande i arbetet är ett gott bevis på att renen är en kulturbärare. En länk mellan dåtid, nutid och framtid.Det svåra för oss i verksam ålder är att hitta balansen mellan kultur och ekonomi. Att inte låta ekonomin ta överhand på bekostnad av respekten för renen som djur. Vi får dock inte tro att renen ensam är bärare av den samiska kulturen. Det är alla vi samer tillsammans oavsett yrke och verksamhet som gemensamt är bärarna. Vi axlar alla ansvaret att var och en efter sin förmåga säkerställa den samiska kulturens fortlevnad.
