
Samefolket nr 3, mars 1998 Det samiska oket Alla har vi väl någon gång tyckt att det är jobbigt att vara same. Att tillhöra en etnisk minoritet som alltid hamnar i försvarsposition. Särskilt de senaste åren har varit tuffa. Oavsett om man är renskötare eller arbetar inom det "vanliga" yrkeslivet tvingas man ständigt försvara sig, beroende på sin etniska tillhörighet. Vi har säkert lite till mans funderat på att ge upp det samiska. Frågan är om vi kan det. På den gamla goda tiden när samerna framställdes som färggranna oföragerliga lappar som jojkade, söp och bodde i kåtor var det "lätt" att vara same. Om man nu ville vara det. Staten tog hela tiden hand om oss och talade om för oss hur vi skulle göra i varje situation. Många samer valde av olika anledningar bort sin samiska identitet. Valde att integreras i det omgivande samhället så till den milda grad att man bytte bort sitt samiska namn, gav upp sitt språk och klippte av sina rötter. Banbrytare Andra valde att vara kvar i det "samiska" livet och fortsätta kampen. Det fanns då ändå en frihet och en livsglädje med att vara renskötare. Inte för att det gav så stora inkomster, men värdet av livskvaliteten var en god kompensation. Några få stod för den egentliga kampen. Vi minns deras namn; Gustav Park, Israel Ruong, Elsa Laula, Per Idivuoma med flera. De var banbrytare som beredde vägen för ett ökat samiskt inflytande i samhället, ett ökat oberoende och en höjning av den samiska statusen. Det skördar vi frukten av idag. Kampen har hårdnat, men det har också våra krav. Ge upp kampen? I kampen mellan att strida för, eller ge upp det samiska, är vi för var dag alltmer belastade av det samiska oket. Oket tynger oss på den ena sidan med ansvaret att föra vidare det som föregående generationer kämpat för. På den andra sidan tynger det oss med ansvaret mot kommande generationer att överlämna en bättre framtid till dem än vad vi har idag. Som renskötare vill jag inte ge upp kampen om sedvanerätten, av hänsyn både till föregående och kommande generationer. Även om det skulle vara så mycket enklare, att bara ge upp och ta ett "vanligt" jobb. Den samlade tyngden i oket skulle inte bli lättare för det. Jag skulle då tyngas av samvetskval mot kommande generationer att jag gav upp för lätt. Ändå är det en fråga som jag nu ställer mig allt oftare. Men jag tvekar. Jag är säker på att många av de som tidigare gav upp sin samiskhet, idag mår dåligt av att de gav upp och av att de inte gav sina barn språket, kulturen och rötterna bakåt. Det vill jag heller inte råka ut för. Urfolkens dilemma Tyngden av det kulturella oket kommer vi aldrig ifrån, vilken väg vi än väljer. Det är urfokens och etniska minoriteters dilemma. Det skiljer oss från den övriga majoritetsbefolkningen. Vi kan inte fritt välja vårt sätt att leva. Tyngden av oket bär vi alltid med oss. Vad vi kan göra är att försöka lätta bördan. Där har i dagens svåra situation samhället en viktig roll och ett viktigt ansvar. Visa frågor kan vi själva lösa, som turbulensen i sametinget, bevarandet av språket och jämlikhet mellan samer. I andra frågor är det samhällets ansvar att ställa förhållandena tillrätta. Jag tänker närmast på fria småviltjakt- och fiskefrågan, rovdjurspolitiken, tillgången till vinterbetesmarker och informationen om samer i bland annat skolan. Samhällets ansvar En lösning av ovanstående frågor är nödvändiga också för att bilden av oss samer i media ska få en annan vinkling. I dag utmålas vi som ett parasiterande folk som lever på bidrag, vill döda alla rovdjur, stoppa all jakt och fiske på "statens" marker och att vi föröder såväl fjällnaturen som de privata markägarnas skogsmarker med våra renar. Det är inte frågor vars lösning kommer att ruinera Sverige. Tvärtom är det ett billigt pris för att säkerställa det samiska folkets framtid och fortlevnad. Inte minst med tanke på de enorma rikedomar som staten utvunnit ur det samiska territoriet i form av skog, vattenkraft, mineraler och turism är det samhällets plikt och skyldighet mot oss samer. Det samiska oket måste bli en glädje att bära, inte som idag en tyngd som hotar att förgöra oss. Olof T Johansson

Samefolket nr 3, mars 1998

Det samiska oket

Alla har vi väl någon gång tyckt att det är jobbigt att vara same. Att tillhöra en etnisk minoritet som alltid hamnar i försvarsposition. Särskilt de senaste åren har varit tuffa. Oavsett om man är renskötare eller arbetar inom det "vanliga" yrkeslivet tvingas man ständigt försvara sig, beroende på sin etniska tillhörighet. Vi har säkert lite till mans funderat på att ge upp det samiska. Frågan är om vi kan det.

På den gamla goda tiden när samerna framställdes som färggranna oföragerliga lappar som jojkade, söp och bodde i kåtor var det "lätt" att vara same. Om man nu ville vara det. Staten tog hela tiden hand om oss och talade om för oss hur vi skulle göra i varje situation. Många samer valde av olika anledningar bort sin samiska identitet. Valde att integreras i det omgivande samhället så till den milda grad att man bytte bort sitt samiska namn, gav upp sitt språk och klippte av sina rötter.

Banbrytare

Andra valde att vara kvar i det "samiska" livet och fortsätta kampen. Det fanns då ändå en frihet och en livsglädje med att vara renskötare. Inte för att det gav så stora inkomster, men värdet av livskvaliteten var en god kompensation. Några få stod för den egentliga kampen. Vi minns deras namn; Gustav Park, Israel Ruong, Elsa Laula, Per Idivuoma med flera. De var banbrytare som beredde vägen för ett ökat samiskt inflytande i samhället, ett ökat oberoende och en höjning av den samiska statusen. Det skördar vi frukten av idag. Kampen har hårdnat, men det har också våra krav.

Ge upp kampen?

I kampen mellan att strida för, eller ge upp det samiska, är vi för var dag alltmer belastade av det samiska oket. Oket tynger oss på den ena sidan med ansvaret att föra vidare det som föregående generationer kämpat för. På den andra sidan tynger det oss med ansvaret mot kommande generationer att överlämna en bättre framtid till dem än vad vi har idag. Som renskötare vill jag inte ge upp kampen om sedvanerätten, av hänsyn både till föregående och kommande generationer. Även om det skulle vara så mycket enklare, att bara ge upp och ta ett "vanligt" jobb. Den samlade tyngden i oket skulle inte bli lättare för det. Jag skulle då tyngas av samvetskval mot kommande generationer att jag gav upp för lätt. Ändå är det en fråga som jag nu ställer mig allt oftare. Men jag tvekar. Jag är säker på att många av de som tidigare gav upp sin samiskhet, idag mår dåligt av att de gav upp och av att de inte gav sina barn språket, kulturen och rötterna bakåt. Det vill jag heller inte råka ut för.

Urfolkens dilemma

Tyngden av det kulturella oket kommer vi aldrig ifrån, vilken väg vi än väljer. Det är urfokens och etniska minoriteters dilemma. Det skiljer oss från den övriga majoritetsbefolkningen. Vi kan inte fritt välja vårt sätt att leva. Tyngden av oket bär vi alltid med oss. Vad vi kan göra är att försöka lätta bördan. Där har i dagens svåra situation samhället en viktig roll och ett viktigt ansvar. Visa frågor kan vi själva lösa, som turbulensen i sametinget, bevarandet av språket och jämlikhet mellan samer. I andra frågor är det samhällets ansvar att ställa förhållandena tillrätta. Jag tänker närmast på fria småviltjakt- och fiskefrågan, rovdjurspolitiken, tillgången till vinterbetesmarker och informationen om samer i bland annat skolan.

Samhällets ansvar

En lösning av ovanstående frågor är nödvändiga också för att bilden av oss samer i media ska få en annan vinkling. I dag utmålas vi som ett parasiterande folk som lever på bidrag, vill döda alla rovdjur, stoppa all jakt och fiske på "statens" marker och att vi föröder såväl fjällnaturen som de privata markägarnas skogsmarker med våra renar. Det är inte frågor vars lösning kommer att ruinera Sverige. Tvärtom är det ett billigt pris för att säkerställa det samiska folkets framtid och fortlevnad. Inte minst med tanke på de enorma rikedomar som staten utvunnit ur det samiska territoriet i form av skog, vattenkraft, mineraler och turism är det samhällets plikt och skyldighet mot oss samer.

Det samiska oket måste bli en glädje att bära, inte som idag en tyngd som hotar att förgöra oss.

Olof T Johansson

Framsida Till sidan med krönikor