
Samefolket nr 4, april 1998 Makten över fjällen Det är både intressant och fascinerande att så många människor är intresserade av att "förvalta", "planera" och "vårda" fjällmarkerna inom det samiska territoriet. Något som vi samer klarat av på ett mycket bra sätt under årtusenden, innan den "civiliserade" människan gjorde sitt intåg på arenan. Bästa exemplet på det är att så få lämningar av vår kultur går att finna igen idag ute i markerna, medan spåren från de sista decenniernas nyttjande av andra än oss samer är desto mer framträdande och förskräckande. Vid Fjällforskningskonferansen 1998 i Ånn hade 140 deltagare med synpunkter på vårt samiska territorium anmält sin ankomst. Det var professorer, forskare, myndighetsföreträdare, politiker, turismrepresentanter och media i en salig blandning De samiska företrädarna var lätt räknade. Alla hade de synpunkter på vår fjällnatur. Mycket av kritiken inriktades på det samiska nyttjandet i form av framförallt renbete. Samma vecka pågick ett rovdjurssymposium i Gillhov med ett lika stort antal deltagare. Där gällde det förvaltningen av de fyra stora rovdjuren. Även där fanns kritik mot rennäringen som anses vara ett hot mot rovdjuren. Hållbar exploatering Trots vår långa närvaro i fjällen och vår frånvaro av efterlämnade spår är det otänkbart för de styrande i Sverige att lämna över förvaltningen till oss samer. Ansvaret ligger istället på samma befolkningsgrupp som brutit malm i våra fjäll, dämt över våra vatten, skövlat våra skogar, byggt vägar och fjällanläggningar på våra marker, samt i det närmaste utrotat våra rovdjur. Det är med mer skepsis än förtroende jag ser dessa profithungriga intressen nu tala så varmt om hur vi ska åstadkomma en "hållbar utveckling i landets fjällområden". Vad det egentligen handlar om är hur de ska kunna ta ut ett maximalt ekonomiskt värde ur fjällen och samtidigt kalla det för hållbart. Ingen försiktighetsprincip gäller här alltså. Tänk bara på hur den fria småviltjakten och det fria fisket lanserats av såväl den borgerliga som den socialdemokratiska regeringen. Eller hur Sorsele kommun fortfarande vill bygga väg genom Vindelfjällens naturreservat. I stället för att se på de stora ingreppen i vår fjällvärld diskuterar nu alla hur det ska gå att komma tillrätta med den förfärliga rennäringen som överbetar fjällen, åstadkommer erosionsskador, motorcykelspår och är ett hot mot rovdjuren. Diskussionerna sker såväl bland makthavare som på tidningarnas insändarsidor. Mer forskning, mer utredning och mer bevakning av rennäringen samt nya detaljbestämmelser för dess utövning är grundkonceptet för att lösa problemen. Att dessutom rennäringen har mage att säga nej till, för Sverige som nation, positiva exploateringar är svårt att tolerera av de som vill ha makten över fjällen. Både vad gäller till exempel mineralbrytning, vattenkraft, vindkraft och för det rörliga friluftslivet. Trovärdig förvaltare Vare sig kommuner, länsstyrelser, regering eller riksdag är trovärdig när det gäller frågan om en hållbar utveckling av landets fjällområden. Det är bara att se till hur läget är idag. Politiker och andra makthavare har sällan mer än sin egen mandatperiod att överblicka. Vad som sedan sker är för dem av mindre intresse. Bara de kan visa att de skapat sysselsättning och dragit in pengar i systemet är de nöjda. Däremot när det gäller den ursprungliga areella näringen som utformat fjällområdet till vad det är idag finns en trovärdighet i förvaltandet. En näring som är beroende av den biologiska mångfalden och som skulle självdö vid ett långvarigt överutnyttjande. Varför vore det så otänkbart med en samisk förvaltning av det samiska territoriet som det egentligen är frågan om? Ligger det en inbyggd rasism i tanken? Eller är det den gamla doktrinen om att samerna inte är kapabla till annat än att sköta renar? Svaren är att söka i den svenska inställningen till sin egen urbefolkning. Ett osynligt folk i dubbel bemärkelse, både i den svenska skolundervisningen och i den svenska maktstrukturen. Även om vi inte tillerkänns vare sig äganderätten till våra ursprungsmarker eller möjligheten att bilda ett autonomt område borde vi i anständighetens namn kunna få förvaltningsansvaret. Det har gått i andra länder när det gäller ursprungsfolks traditionella territorier. Det vi klarat i tusentals år kan vi klara även i fortsättningen. Svenska forskare, utredare och experter behöver inte vara oroliga. De kan lika gärna jobba åt oss som åt någon annan. Det är de bästa garantierna för en hållbar utveckling av det samiska territoriet som utgör vår gemensamma fjällvärld.

Samefolket nr 4, april 1998

Makten över fjällen

Det är både intressant och fascinerande att så många människor är intresserade av att "förvalta", "planera" och "vårda" fjällmarkerna inom det samiska territoriet. Något som vi samer klarat av på ett mycket bra sätt under årtusenden, innan den "civiliserade" människan gjorde sitt intåg på arenan. Bästa exemplet på det är att så få lämningar av vår kultur går att finna igen idag ute i markerna, medan spåren från de sista decenniernas nyttjande av andra än oss samer är desto mer framträdande och förskräckande.

Vid Fjällforskningskonferansen 1998 i Ånn hade 140 deltagare med synpunkter på vårt samiska territorium anmält sin ankomst. Det var professorer, forskare, myndighetsföreträdare, politiker, turismrepresentanter och media i en salig blandning De samiska företrädarna var lätt räknade. Alla hade de synpunkter på vår fjällnatur. Mycket av kritiken inriktades på det samiska nyttjandet i form av framförallt renbete. Samma vecka pågick ett rovdjurssymposium i Gillhov med ett lika stort antal deltagare. Där gällde det förvaltningen av de fyra stora rovdjuren. Även där fanns kritik mot rennäringen som anses vara ett hot mot rovdjuren.

Hållbar exploatering

Trots vår långa närvaro i fjällen och vår frånvaro av efterlämnade spår är det otänkbart för de styrande i Sverige att lämna över förvaltningen till oss samer. Ansvaret ligger istället på samma befolkningsgrupp som brutit malm i våra fjäll, dämt över våra vatten, skövlat våra skogar, byggt vägar och fjällanläggningar på våra marker, samt i det närmaste utrotat våra rovdjur. Det är med mer skepsis än förtroende jag ser dessa profithungriga intressen nu tala så varmt om hur vi ska åstadkomma en "hållbar utveckling i landets fjällområden". Vad det egentligen handlar om är hur de ska kunna ta ut ett maximalt ekonomiskt värde ur fjällen och samtidigt kalla det för hållbart. Ingen försiktighetsprincip gäller här alltså. Tänk bara på hur den fria småviltjakten och det fria fisket lanserats av såväl den borgerliga som den socialdemokratiska regeringen. Eller hur Sorsele kommun fortfarande vill bygga väg genom Vindelfjällens naturreservat.

I stället för att se på de stora ingreppen i vår fjällvärld diskuterar nu alla hur det ska gå att komma tillrätta med den förfärliga rennäringen som överbetar fjällen, åstadkommer erosionsskador, motorcykelspår och är ett hot mot rovdjuren. Diskussionerna sker såväl bland makthavare som på tidningarnas insändarsidor. Mer forskning, mer utredning och mer bevakning av rennäringen samt nya detaljbestämmelser för dess utövning är grundkonceptet för att lösa problemen. Att dessutom rennäringen har mage att säga nej till, för Sverige som nation, positiva exploateringar är svårt att tolerera av de som vill ha makten över fjällen. Både vad gäller till exempel mineralbrytning, vattenkraft, vindkraft och för det rörliga friluftslivet.

Trovärdig förvaltare

Vare sig kommuner, länsstyrelser, regering eller riksdag är trovärdig när det gäller frågan om en hållbar utveckling av landets fjällområden. Det är bara att se till hur läget är idag. Politiker och andra makthavare har sällan mer än sin egen mandatperiod att överblicka. Vad som sedan sker är för dem av mindre intresse. Bara de kan visa att de skapat sysselsättning och dragit in pengar i systemet är de nöjda. Däremot när det gäller den ursprungliga areella näringen som utformat fjällområdet till vad det är idag finns en trovärdighet i förvaltandet. En näring som är beroende av den biologiska mångfalden och som skulle självdö vid ett långvarigt överutnyttjande. Varför vore det så otänkbart med en samisk förvaltning av det samiska territoriet som det egentligen är frågan om? Ligger det en inbyggd rasism i tanken? Eller är det den gamla doktrinen om att samerna inte är kapabla till annat än att sköta renar? Svaren är att söka i den svenska inställningen till sin egen urbefolkning. Ett osynligt folk i dubbel bemärkelse, både i den svenska skolundervisningen och i den svenska maktstrukturen. Även om vi inte tillerkänns vare sig äganderätten till våra ursprungsmarker eller möjligheten att bilda ett autonomt område borde vi i anständighetens namn kunna få förvaltningsansvaret. Det har gått i andra länder när det gäller ursprungsfolks traditionella territorier.

Det vi klarat i tusentals år kan vi klara även i fortsättningen. Svenska forskare, utredare och experter behöver inte vara oroliga. De kan lika gärna jobba åt oss som åt någon annan. Det är de bästa garantierna för en hållbar utveckling av det samiska territoriet som utgör vår gemensamma fjällvärld.

Framsida Till sidan med krönikor