En lyckad kampanj

Vi behöver exempel på kampanjer som lyckas. Allt för ofta är vi ursprungsfolk de givna förlorarna.

En kampanj som varit helt igenom lyckad har jag själv haft förmånen att delta i, fast lite vid sidan om.
Det gäller Haisla indianernas kamp för att skydda ett av sina områden mot exploatering samt återförandet av deras kulturföremål. Haisla indianerna har tagit hjälp av vetenskapsmän, miljöorganisationer och internationell opinion för att nå resultat.

Bakgrunden

Haisla Nation är en liten indianstam i nordvästra Kanada med 650 medlemmar. De bor samlade i Kitamaat Village, 80 mil norr om Vancouver vid Douglas Channel. Hösten 1990 "upptäckte" en vetenskaplig vildmarksorganisation med hjälp av sattelitfoton, att det i Kitlope fanns ett över 400 000 stort orört eco-system med tempererad regnskog. Det var Örnklanen inom Haisla Nations gamla boplats och hemområde.
Området hade tilldelats ett skogsbolag som avverkningsområde redan 1966, men det låg så otillgängligt att de ännu inte hunnit dit med sina avverkningar. Skogsbolaget, Eurocan, då till hälften ägt av finska Enso, hade nu planer på att bygga vägar in i området.

Greenpeace

Greenpeace drog 1991 igång en kampanj tillsammans med Haisla. Jag blev inbjuden dit i augusti samma år, vilket jag skrev om i Samefolket nr 12 -91. Greenpeace engagemang gav kampen en internationell uppmärksamhet. En delegation från Haisla gjorde i december 1991 en europaturné för att uppmärksamma frågan och de besökte då både Finland och Sverige.
I Sverige var syftet att besöka Folkens Museum och den totempåle som finns där. Pålens ursprungliga plats var nämligen Kitlopedalen och dess ägare var Örnklanen.
Nu önskade Haisla Nation att återfå pålen då den sågs som en viktig symbol för deras kamp mot exploatering av området. Med svenska Greenpeace hjälp blev det stor massmedial uppmärksamhet kring besöket.

Totempålen

Totempålen var rest 1872 och berättar om en tragisk händelse för länge sedan när G´psgolox, hövding för Örnklanen i Kitlope, miste alla sina barn. En dag vandrade G´psgolox i skogen och mötte där den goda anden Tsoda. Tsoda hjälpte då honom att få sin familj levande igen . Totempålen är en "minnespåle" som hjälper till att minnas om denna händelse.
I slutet av 1920-talet fick den svenske konsuln i British Columbia, Olof Hansson ögonen på pålen, och ville skänka den till Sverige. Hansson var förövrigt född i Tännäs socken i Härjedalen. Turerna kring hur han kom över pålen är något oklara. Företrädare för Örnklanen säger att de aldrig givit sitt medgivande, medan Hansson menade att han hade alla tillstånd. 1994 gav svenska regeringen sitt tillstånd till att återföra pålen till Haisla Nation. Samiska organisationer som SSR och Sáminuorra samt FURA och Fjärde Världen var engagerade med att utöva påtryckningar på regeringen.

Kopior

Som en del i återförandet lovade Haisla Nation att Folkens museum skulle få en nygjord kopia som ersättning för den gamla. Den har färdigställts här i Sverige nu under september av hitresta träsnidare. När man ändå var igång med att göra en kopia till Sverige passade man på att göra ytterliggare en kopia som restes i augusti på den ursprungliga platsen i Kitlope.
Vid en ceremoni där närmare tvåhundra deltagare närvarade vid resandet deltog också två samer, undertecknad och Per Erik Jonasson. Symboliskt nog svävade tolv örnar över oss och Örnklanens medlemmar under ceremonin.

Området skyddat

Efter många års diskussioner mellan myndigheterna i British Columbia., skogsbolaget och Haisla skyddades det 275 000 hektar stora Kitlopesområdet, , i augusti 1994. Skogsbolaget gav upp avverkningsrätten utan krav på kompensation. Dokumentation av områdets natur och kulturvärden har fortsatt och som ett resultat av det har det införts ett moratorium (tillfälligt förbud) på jakt efter grizzlybjörn. Därmed gav en kanadensare upp en jaktcamp han hade där och grizzlyn börjar nu återkomma. I stället har indianerna själva börjat med guidade turer i området.

När vi var där såg vi på en strandremsa färska spår efter björn, varg, älg och örnar som korsade varandra.

I sjön simmade sälar, bäver och tusentals lekande laxar. Ute i fjorden visade sig späckhuggare och knölval. Områdets orördhet är fantastiskt och för den stressade nutidsmänniskan en verklig oas att komma till. Endast mobiltelefoni via sattelit är möjlig.

Konklusion

Vad var det då som gjorde att de lyckades? Som jag ser det var det inte någon enskild faktor, utan det kompletta kampanjupplägget och att det hela låg rätt i tiden. Haisla Nation hade starka ledare som förstod sig på att utnyttja såväl sin egen som utomstående kompetens.
Kampanjen förankrades internt. Man samarbetade med olika typer av miljö- och vetenskapliga organisationer. Exempelvis Greenpeace för att väcka uppmärksamhet internationellt, Eco Trust för dokumentations och lobbyarbete. Stora amerikanska fonder för direkt och indirekt finansiering. Samerådet för att trycka på det finska skogsbolaget och Folkens museum.

Därtill bjöd man in delegationer att besöka området vilket ofta fick till följd att viktiga personer ändrade uppfattning och förstod hur angelägen frågan var. Dessutom en envishet och entusiasm som hållit frågorna vid liv i tio år.
Nu arbetar man för att skydda även de omgivande områdena, där avverkningsmaskinerna står beredda att börja sin förödelse av naturen.

Vi samer har bara att ta efter. Att aldrig ge upp, trots tillfälliga motgångar.

Webbhänvisning för vetgiriga:

www.etnografiska.se
www.haislatotem.org
www.haisla.net
www.ecotrust.org/mission/kitlope_protection.html

Framsida Till sidan med krönikor