Skräp!

Skräp är skräp var det än finns. Oavsett om det är i fjället eller i storstaden.

På Svenska Dagbladets ledarsida skrev i mitten av mars en ledarskribent om renbetesdomen. Förutom att den innehöll en rad faktafel och felciteringar, vilket jag fick rätta till i ett bemötande, så innehöll den ett påhopp på renskötande samer som inte var så trevligt.

Maria Abrahamsson som ledarskribenten heter började sitt inlägg på följande sätt: "Lika bra att erkänna det direkt, jag har ett horn i sidan till renskötande samer. Inte alla, men alltför många, dyngar ner i den ömtåliga fjällvärlden. Ingenstans är det så belamrat med rostiga konserver, tomma ölburkar och annat avfall som vid samevisten. För till skillnad från oss som kånkar runt med en för varje dag allt tyngre soppåse längst ner i ryggsäcken, lämnar andra skiten efter sig när de tar snöskotern (eller motorcykeln) hem." Påståendet är olustigt både om det stämmer och om det inte stämmer. Alltför ofta pekas hela yrkeskategorin renskötare ut som ansvarig vid enskilda händelser. Eller ibland till och med hela befolkningsgruppen samer.
Jag har sett enskilda journalister som obetänksamt kastat skräp omkring mig , men inte ens kommit på tanken att därvidlag beskylla alla journalister för att vara skräpiga.

Samiskt vägval

För sex år sedan, på SSR:s landsmöte i Jokkmokk 1996, antog landsmötet en handlingsplan i miljö- och demokratifrågor. Den kallades för "Samiskt vägval". Meningen var att varje sameby skulle utse en miljö- och demokratisamordnare. Till sin hjälp skulle de ha en Agenda 21-ansvarig som var anknuten till Samernas Riksförbund. En av punkterna som togs upp var just hur den egna arbetsplatsen/rengärden etc ser ut miljömässigt och hur omgivningarna ser ut. Men…..sedan hände inget mera i organiserad form.

Landsmötesbeslutet har inte följts upp och jag tvivlar på att särskilt många samebyar arbetat vidare på egen hand. Någon Agenda 21-ansvarig på SSR har ej utsetts och jag känner inte till att någon sameby utsett en miljö- och demokratisamordnare. Inte heller min egen sameby. Trots det tänker vi idag mer än tidigare på vad vi inhandlar och på hur vi hanterar skräp och sopor.

Sopa rent framför egen dörr…

När jag under våren varit i Stockholm, har jag varit mer observant än vanligt på nedskräpning. Och ärligt talat så ser det för jäkligt ut i vår huvudstad. Kanske ytterliggare en EU-anpassning?
Längs stränderna flyter det mest osannolika i skräpväg iland. Efter en solig lördag ser Kungsträdgården mer ut som en soptipp än som en park. Trots att det står papperskorgar var tionde meter så orkar många stadsbor tydligen inte bära dit skräpet. De litar väl på att "någon annan" ska ta upp det. Men i takt med att nedskärningarna även berör gatsoparna eller vad de numera kan kallas, blir skräpet liggande kvar.

Ofta kommer jag ner till Stockholm med nattåget som kommer fram strax före sex. Är det då en solig morgon promenerar jag gärna kring i stan några timmar. Speciellt på lördags- och söndagsmornar förundras jag över otroligt skräpigt det är. Runt gatuköken i synnerhet. Numera med miljöbättre förpackningar i och för sig. Men ska de ligga på gatorna tills de förmultnat så ser det i vart fall inte så trevligt ut. Inte heller ser det trevligt ut med den mat som varit ner en sväng i magen men nu ligger på trottoarerna.
Maria Abrahamsson och Svenska Dagbladet borde nog ta sig en promenad runt i staden och se hur det är ställt på hemmaplan med nedskräpningen.

Tio år efter Rio

I år har det gått tio år sedan FN:s stora miljökonferens i Rio. Det globala miljöarbetet går med snigelfart. Ekonomiska intressen har större makt än de som värnar om miljön. Ett tydligt exempel är hur Kyotoavtalet havererade på grund av USA:s motvilja till miljöförbättrande åtgärder. På nationell och regional nivå här i Sverige, konkretiseras miljöarbetet alltmer med både långsiktiga- och etappmål.
Exempelvis vill Jämtlands län att utsläppen av kolväten från snöskotrar i länet skall minska med 60% jämfört med utsläppsnivån år 2000. Målet skall vara uppfyllt år 2007. Det ska ske genom att bl.a. verka för att alla kommersiella snöskoteruthyrare i Jämtlands län använder "gröna snöskotrar" i sin maskinpark och att öka tillgängligheten av "miljöbättre" alkylatbensin i områden med omfattande snöskotertrafik.
På gräsrotsnivå var det under 90-talet bra fart på det lokala Agenda 21-arbetet, men nu verkar det ha stagnerat. Inte minst inom samebyarna. Vi måste ta fram egna miljömål att arbeta för. SSR bör snarast damma av "samiskt vägval" och verka som katalysator för samebyarnas miljöarbete.

Sametingets miljösyn

Sametinget tog 1995 fram ett underlag till Sametingets miljösyn. I plenum beslutades att Sametinget skulle arbeta vidare mot ett miljöprogram med den framtagna miljösynen som ett underlag.
Men…..sedan har ingenting hänt. Dags för den nyvalda styrelsen att leta fram underlaget och sätta fart. När det gäller miljöarbete så borde vi samer vara föregångare och inte sengångare.

Och jag själv då?

Jodå. Visst har jag försökt sopa rent framför egen dörr. Jag har grön el, sorterar alla sopor, har varmkompost, köper alkylatbensin till båtmotor, gräsklippare, röj- och motorsåg, väljer KRAV- och Rättvisemärkt när det finns och annars Bra Miljöval. Dessutom bojkottade jag tidigare Franska viner (p.g.a. atombombprover) och numera produkter från Israel (p.g.a. övergreppen på palestinier). Med mera, men fortfarande är det mycket jag kunde bli miljöbättre på.

Till sist

Det är alltid roligt när någon tycker till om vad jag skriver. Både positiv och negativ kritik mottages tacksamt. Jag försöker ibland spetsa till det lite extra för att få reaktioner och blir då besviken om reaktionerna uteblir. Men det känns lite tråkigt när kritiken är att jag skriver!

(Här anspelar jag på en krönika i föregående nummer av Samefolket där Nisse Matti kritiserar mig och Samefolket för att jag som politiker får skriva krönikor i tidningen)

Framsida Till sidan med krönikor