
Samefolket nr 1, januari 1998 Härjedalsdomen tog ej hänsyn till den biologiska mångfaldskonventionen Sveriges ratificering av konventionen om biologisk mångfald måste påverka renbetesprocessen i Härjedalen. Domstolar är skyldiga att tillämpa vad som följer av de konventioner Sverige ratificerar. Tingsrätten i Sveg har inte följt biologisk mångfaldskonventionens artikel 8j om att respektera urfolks traditionella kunskaper och sedvänjor. Samebyarnas bevisning i frågan om renskötselns biologiska förutsättningar nonchalerades. En stor del av dagens internationella samarbete går ut på att enas om konventioner av olika slag. Det kan gälla allt från mänskliga rättigheter, stopp för användande av personminor till biologisk mångfald. Sverige är ofta ett föregångsland när det gäller att ratificera dessa konventioner, medan stormakter som USA och Ryssland är svåra att få med. När det sedan gäller tillämpningen av konventionerna har dessvärre flertalet länder svårt att leva upp till åtagandena. Sverige utgör inget undantag. Anledningen är förmodligen att konventionstexterna förhandlas fram av politiker i avsikt att nå politiska samförståndslösningar utan att politikerna ser vilka konsekvenser och tillämpningar det blir på hemmaplan. Politiker lever långt från verklighetens tillämpning av sina egna beslut. EU-direktiv och rovdjur Vi samer har de senaste åren insett konsekvenserna av aningslösa politikers internationella överenskommelser. Inte minst i rovdjursfrågan. Hur EU:s habitatsdirektiv påverkar möjligheternas att decimera rovdjursstammen är de flesta renägare väl medvetna om. I arbetet med habitatsdirektiven hade vi samer ingen insyn och därmed ingen möjlighet att påverka resultatet. När det gäller biologisk mångfaldskonventionen vilken förhandlades fram under Rio konferensen 1992 och ratificerades samma höst av Sverige hade vi samer ingenegen representation. När det gäller tillämpningen av konventionen har såväl vi samer som övriga urfolk en möjlighet att vara med och påverka. Senast nu vid ett "workshop" i Madrid i november 1997. Traditionell kunskap För oss samer är det till bevarandet av miljöer snarare än till bevarandet av enskilda arter som vi med vår kunskap och våra näringar kan bidra. Då vi är ett nomadiserande folk är det nyttjandet av skilda miljöer vid olika årstider för våra renar som är det väsentliga och det unika. Att tillvarata naturens resurser under alla tider på året i en arktisk miljö med extremt hårda överlevnadsvilkor förutsätter traditionell kunskap om naturen. Det bästa beviset är att renskötseln som en urgammal näring kunnat anpassa sig till dagens förhållanden. En ökad teknikanvändning utgör i sig inget hot så länge de grundläggande biologiska förhållandena kring renen är desamma. Om rennäringen däremot övergår från nomadism till att bli stationär inom staket, med utfodring som grund, är den traditionella kunskapen av underordnad betydelse. Att förstå sambanden och sammanhangen i naturen är A och O för en renskötare lika mycket på 1700-talet som det är i dag. Härjadalsdomen I renbetesmålet vid tingsrätten i Sveg framförde samebyarna en bevisning som bygger på de biologiska villkoren för renen som djur. Den gick i korta drag ut på att bevisa nödvändigheten av tillgång till skogsbete under vinterperioden. Alltså att rennäringen ej kan ha existerat enbart på det som i dag utgör renbetesfjällen. Ett sådant påstående strider mot de biologiska villkoren för renen och det strider också mot samernas traditionella kunskap. Tingsrätten tog enligt domen inte någon hänsyn till vad samebyarna här framförde vilket uppenbarligen måste strida mot biologisk mångfaldskonventionen. Egen representation Detta är i sig inte förvånande då det finns en tröghet i att implementera antagna konventioner i det nationella arbetet inte minst inom lagstiftning och domstolsprövningar. För att påskynda detta har världens urfolk krävt att med egen representation få medverka i processerna med just tillämpningen av artikel 8j och andra artiklar som berör oss som urfolk. Ett resultat av detta är vad som kom fram vid biologisk mångfaldskonferansen i Argentina 1996. Exempelvis så skall nu staterna erkänna att traditionell kunskap skall ges samma respekt som all annan form av kunskap vid tillämpningen av konventionen. I praktiken innebär det att traditionell kunskap skall ges samma värde som det som brukar kallas vetenskaplig kunskap. Kunskap genom muntlig tradition Överhuvudtaget så måste domstolen i renbetesmålet ompröva sin inställning till bevis i form av skriftlig dokumentation om den skall följa biologisk mångfaldskonventionen. Vår traditionella kunskap bygger inte på skriftlig dokumentation utan på nedärvd muntlig kunskap vilken skall ges samma värde som motpartens skriftliga dokumentation. Och att renbetesmålet handlar om biologisk mångfald och samernas traditionella kunskap om renens behov går inte att komma ifrån. Regeringens ansvar Raticiferingen av konventionen borde vidare föranleda en ändring i rennäringslagstiftningen på sätt som skett i Norsk lagstiftning, innebärande en omkastad bevisbörda till fördel för renbetet när rätten är i frågasatt. Slutligen måste konventionen i förening med övriga förpliktelser Sverige har gentemot det samiska folket enligt nationell och internationell rätt leda till att regeringen tillförsäkrar samerna fortsatt renskötsel inom hotade områden. Olof Johansson

Samefolket nr 1, januari 1998

Härjedalsdomen tog ej hänsyn till den biologiska mångfaldskonventionen

Sveriges ratificering av konventionen om biologisk mångfald måste påverka renbetesprocessen i Härjedalen. Domstolar är skyldiga att tillämpa vad som följer av de konventioner Sverige ratificerar. Tingsrätten i Sveg har inte följt biologisk mångfaldskonventionens artikel 8j om att respektera urfolks traditionella kunskaper och sedvänjor. Samebyarnas bevisning i frågan om renskötselns biologiska förutsättningar nonchalerades.

En stor del av dagens internationella samarbete går ut på att enas om konventioner av olika slag. Det kan gälla allt från mänskliga rättigheter, stopp för användande av personminor till biologisk mångfald. Sverige är ofta ett föregångsland när det gäller att ratificera dessa konventioner, medan stormakter som USA och Ryssland är svåra att få med. När det sedan gäller tillämpningen av konventionerna har dessvärre flertalet länder svårt att leva upp till åtagandena. Sverige utgör inget undantag. Anledningen är förmodligen att konventionstexterna förhandlas fram av politiker i avsikt att nå politiska samförståndslösningar utan att politikerna ser vilka konsekvenser och tillämpningar det blir på hemmaplan. Politiker lever långt från verklighetens tillämpning av sina egna beslut.

EU-direktiv och rovdjur

Vi samer har de senaste åren insett konsekvenserna av aningslösa politikers internationella överenskommelser. Inte minst i rovdjursfrågan. Hur EU:s habitatsdirektiv påverkar möjligheternas att decimera rovdjursstammen är de flesta renägare väl medvetna om. I arbetet med habitatsdirektiven hade vi samer ingen insyn och därmed ingen möjlighet att påverka resultatet. När det gäller biologisk mångfaldskonventionen vilken förhandlades fram under Rio konferensen 1992 och ratificerades samma höst av Sverige hade vi samer ingenegen representation. När det gäller tillämpningen av konventionen har såväl vi samer som övriga urfolk en möjlighet att vara med och påverka. Senast nu vid ett "workshop" i Madrid i november 1997.

Traditionell kunskap

För oss samer är det till bevarandet av miljöer snarare än till bevarandet av enskilda arter som vi med vår kunskap och våra näringar kan bidra. Då vi är ett nomadiserande folk är det nyttjandet av skilda miljöer vid olika årstider för våra renar som är det väsentliga och det unika. Att tillvarata naturens resurser under alla tider på året i en arktisk miljö med extremt hårda överlevnadsvilkor förutsätter traditionell kunskap om naturen. Det bästa beviset är att renskötseln som en urgammal näring kunnat anpassa sig till dagens förhållanden. En ökad teknikanvändning utgör i sig inget hot så länge de grundläggande biologiska förhållandena kring renen är desamma. Om rennäringen däremot övergår från nomadism till att bli stationär inom staket, med utfodring som grund, är den traditionella kunskapen av underordnad betydelse. Att förstå sambanden och sammanhangen i naturen är A och O för en renskötare lika mycket på 1700-talet som det är i dag.

Härjadalsdomen

I renbetesmålet vid tingsrätten i Sveg framförde samebyarna en bevisning som bygger på de biologiska villkoren för renen som djur. Den gick i korta drag ut på att bevisa nödvändigheten av tillgång till skogsbete under vinterperioden. Alltså att rennäringen ej kan ha existerat enbart på det som i dag utgör renbetesfjällen. Ett sådant påstående strider mot de biologiska villkoren för renen och det strider också mot samernas traditionella kunskap. Tingsrätten tog enligt domen inte någon hänsyn till vad samebyarna här framförde vilket uppenbarligen måste strida mot biologisk mångfaldskonventionen.

Egen representation

Detta är i sig inte förvånande då det finns en tröghet i att implementera antagna konventioner i det nationella arbetet inte minst inom lagstiftning och domstolsprövningar. För att påskynda detta har världens urfolk krävt att med egen representation få medverka i processerna med just tillämpningen av artikel 8j och andra artiklar som berör oss som urfolk. Ett resultat av detta är vad som kom fram vid biologisk mångfaldskonferansen i Argentina 1996. Exempelvis så skall nu staterna erkänna att traditionell kunskap skall ges samma respekt som all annan form av kunskap vid tillämpningen av konventionen. I praktiken innebär det att traditionell kunskap skall ges samma värde som det som brukar kallas vetenskaplig kunskap.

Kunskap genom muntlig tradition

Överhuvudtaget så måste domstolen i renbetesmålet ompröva sin inställning till bevis i form av skriftlig dokumentation om den skall följa biologisk mångfaldskonventionen. Vår traditionella kunskap bygger inte på skriftlig dokumentation utan på nedärvd muntlig kunskap vilken skall ges samma värde som motpartens skriftliga dokumentation. Och att renbetesmålet handlar om biologisk mångfald och samernas traditionella kunskap om renens behov går inte att komma ifrån.

Regeringens ansvar

Raticiferingen av konventionen borde vidare föranleda en ändring i rennäringslagstiftningen på sätt som skett i Norsk lagstiftning, innebärande en omkastad bevisbörda till fördel för renbetet när rätten är i frågasatt. Slutligen måste konventionen i förening med övriga förpliktelser Sverige har gentemot det samiska folket enligt nationell och internationell rätt leda till att regeringen tillförsäkrar samerna fortsatt renskötsel inom hotade områden.

Olof Johansson

Framsida Till sidan med krönikor